Här finns senaste Medlemsblad nr 3 som medlemsbladnr32021 (PDF) eller medlemsbladnr32021 (word)
Ur innehållet:
Netflix: Amerikansk, prisbelönad dokumentärfilm från 2020 med Barack och Michelle Obama som exekutiva producenter.
Filmen följer Jim LeBrecht, amerikansk filmskapare och ljuddesigner. 1971 deltog han som 15 åring i Camp Jened. Lägret vände sig till personer med olika funktionsnedsättningar. Det var inspirerat av Woodstock och hade ledare som inte var ”barnvakter”. Här fick tonåringar vara tonåringar. Lägret kom att förändra livet för deltagarna. De insåg att de problem de upplevde inte låg hos dem själva utan i synsätt och utformning i samhället runtomkring. Här las också grunden för internationell funktionshinderrörelse i form av gräsrotsaktivism och medborgarrättsrörelse.
På lägret deltog Judy Heumann, initiativtagare till Disable in Action. Hon ledde omfattande demonstrationer först i New York där man lyckades stoppa trafiken och sedan i Washington DC, under parollen ”Medborgarrätt nu!”. Det var personer med olika funktionsnedsättningar som själv demonstrerade för undertecknade av den amerikanska rehabiliteringslagen. Lagens § 504 var epokgörande. I den stadgades att allt som finansieras med statliga medel ska vara tillgängligt. 1973 undertecknade president Nixon rehabiliteringslagen men § 504 fick inget genomslag. Man antog att det var för att det skulle bli alldeles för dyrt.
1977 genomfördes en 23 dagar lång ockupation i San Fransisco för tillämpningsregler till § 504. Ockupanterna fick bl a stöd av Svarta Pantrarna eftersom de också ”försöker göra världen bättre”. Demonstrationen riktades nu mot president Carter och ledde till att nödvändiga underskrifter kom till stånd. Judy Heumann konstaterade att ”Vi gjorde det och vi gjorde det tillsammans!”.
Aktiviteterna måste emellertid fortsätta för att tillämpa och bevara det som uppnåtts. § 504 omfattade bara statligt finansierade verksamhet och kampen fortsatte för en heltäckande antidiskrimineringslag. 1990 antogs Americans with Disabilities Act, ADA, som också omfattar privat verksamhet.
Avslutningsvis vittnar deltagare från Camp Jened om hur de idag lever ett liv med familj, arbete och resor som var omöjligt för dem att föreställa sig då de var barn.
De skeenden som dokumenteras i filmen har påverkat det svenska samhället. När får vi se en samlad beskrivning av hur den svenska funktionshinderrörelsen påverkats och agerat samt vad detta inneburit för den svenska samhällsutvecklingen?
Karin Månsson
På landet psykiatriska sjukhuset har många framstående konstnärer tillbringat sina liv. En del är kända, andra är bortglömda. Här är berättelsen om Elsa Grünewald.
Vid sekelskiftet 1900 bodde många judiska familjer på Söder i Stockholm. De hade flytt undan pogromerna i Ryssland och Baltikum. En av dessa familjer som kom från Litauen, hette Grünewald och hade enligt Stockholms dödsbok (1860 – 2020) 13 barn. Namnet skrevs ursprungligen Grienwald. Fadern Bernhard var kringresande antikhandlare eller möjligen bara gårdfarihandlare. Enligt Isaacs självbiografi sålde han korta varor, men kunde någon gång komma över en gammal stol som intresserade herrskapen. Hemspråket var jiddisch. Modern kom från Lettland och var mycket religiös. Hon besökte regelbundet synagogan vid Högbergsgatan som också andra östjudar besökte.
Bland barnen fanns två med särskild konstnärlig begåvning, en flicka som hette Elsa (1907-1988) och en pojke som hette Isaac som skulle bli mycket berömd. Eftersom mycket litet är skrivet om Elsa Grünewald skall denna artikel fokusera på henne. Om Isaac har skrivit många biografiska verk. Åldersskillnaden mellan syskonen var stor, arton år. Elsa var lekkamrat med Isaacs son Ivan, som var närmare henne i ålder. Nedanstående gruppbild visar familjen Grünewald 1918. Den förvaras av Mentalvårdsmuseet i Säter tillsammans med Elsa Grünewalds konstnärliga produktion.
Som så många andra barn från Söders arbetarkvarter gick Elsa i den sexåriga folkskolan. I motsats till Isaac hade hon inte en lärare som uppmuntrade hennes konstnärliga verksamhet. Efter avslutad skolgång blev hon springflicka, ett vanligt förstagångsyrke vid denna tid. Elsa verkar inte ha trivts särskilt bra med yrket utan sökte plats som elev på ett modehus som hette Regent. Hon fick dock aldrig någon fast anställning på Regent med motiveringen hon var ”slarvig och utan stil”.
Utan anställning kunde hon inte livnära sig utan tvingades återvända till barndomshemmet. Där hjälpte hon modern med hushållsarbetet. Elsa blev under den påtvingade sysslolösheten alltmer deprimerad och sommaren 1930 fick hon ett sammanbrott. Hon fördes då till Långbro sjukhus, som var ett så kallat sinnessjukhus, dvs. gav psykiatrisk vård. Under en sjuårsperiod blev hon regelbundet in- och utskriven vid Långbro, till slut blev hon enligt expertisen så dålig att hon blev kvar på sjukhuset i hela femtio år. Hon dog där 1988.
På sjukhuset fick Elsa dels psykiatriska behandlingar, dels terapi. Terapin skedde i sjukhuset vävsal, men Elsa vävde mycket litet. I stället ritade hon med kritor som hon medfört. I början av 1950-talet skedde en förbättring av hennes tillstånd, på grund av nya moderna psykofarmaka som gjorde henne vaknare och medvetnare om sin omgivning. Det ledde till att hon nu började teckna och måla i stor skala. Motivkretsen var dock ganska begränsad. Mest målade hon blomsterstilleben och ansikten. Hon provade flera stilar. Produktionen var enorm. Vid sin död efterlämnade hon omkring tusen verk. Släktingar donerades till Mentalvårdsmuseet i Säter år 2005. Dock har hennes tidiga verk, dvs. arbetena från 1940- och 50-talen försvunnit.
Helt bortglömd är Elsa Grünewald inte idag. Hennes konst har ställts ut bl.a. på Millesgården. På Mentalvårdsmuseet i Säter finns en permanent utställning av hennes verk. Länken till denna är https://www.regiondalarna.se/mentalvardsmuseet/konstsamlingen/
Beatrice Christensen Sköld