Medlemsblad nr 4 2021

Medlemsblad nr 4 2021 som Wordfil eller PDF.

Innehåll

  • Ledare: En stor personlighet inom svensk funktionhinderpolitik har gått ur tiden
  • Vilhelm Ekensteen 1941–2021
  • Att leva med hörapparat – en historisk studie
  • Minnessten över Maria Sandel
  • Ester Henning (1887-1984), den glömda konstnärinnan
  • Stipendiet till Eva Björks minne
  • Seminarium om handikappolitikens framväxt och framtid
Vilhelm Ekensteen

Vilhelm Ekensteen 1941–2021, en stor personlighet inom svensk funktionhinderpolitik

Vilhelm Ekensteen föddes 1941 och lämnade oss i september 2021, 79 år gammal. I debattboken På folkhemmets bakgård från 1968 beskrev han den isolerade anstaltstillvaron och tecknar bilden av ett humanistiskt samhälle där alla medborgare kan leva värdigt och så ”normalt” som möjligt. Vilhelms analys av samspelet mellan kroppens förmågor och det omgivande samhället la grunden till det relativa handikappbegreppet där samhällets utformning och ytterst den politiska viljan avgör den enskildes begränsningar.

1969 startade Vilhelm Antihandikapp som utvecklade handikappbegreppet ytterligare och även motsatte sig tidens insamlingsgalor som enligt Vilhelm utgick från givarnas villkor och syn på mottagarna som hjälplösa. Han var vice ordförande i DHR i nästan 20 år samt verksam inom Synskadades riksförbund. Hans reumatism medförde rörelsenedsättning men också en större synnedsättning.

1988 anslöt sig Vilhelm till Adolf Ratzkas idéer om personlig assistans och startade ett assistansprojekt i Lund, idag kooperativet Lila. 1991 gav han tillsammans med Gerd Andén och P-O Bengtsson ut boken Assistansersättning: assistentprojektets idémässiga grundval, som blev ett viktigt dokument vid skrivandet av lagen om stöd och service för vissa funktionshindrade (LSS). Vilhelm var 52 år när han själv fick personlig assistans. Han beskrev det som att bli myndig och för första gången kunna planera och råda över sin tid.

Vilhelms ville utveckla assistansreformen men tvingades till en 25-årig försvarskamp mot försämringar i reformen. Redan 1995 års Assistansutredning föreslog besparingar genom att undanta barn men en tusenhövdad demonstration utanför Socialdepartementet stoppade planerna. 1994 startade han Intressegruppen för Assistansberättigade (IfA) som han ledde fram till 2020. IfA har arrangerat många debatter samt suttit med i utredningar och samråd om personlig assistans.

Enligt Vilhelm ska bara människor med funktionsnedsättning företräda funktionsrättsorganisationerna. Det var efter en sådan debatt som han 2001 lämnade DHR och bildade Förbundet (FÖR) delaktighet och jämlikhet tillsammans med stora delar av den avgående styrelsen. Vilhelm satt även i Lunds kommunfullmäktige för Socialdemokraterna och i över 20 år i socialnämnden.

Enligt Vilhelm är staten ytterst ansvarig för att genom myndigheter och domstolar förvalta de rättigheter politiken ger medborgarna. Men alltför ofta tillämpas generösa lagar alltmer restriktivt. Försäkringskassan behovsbedömningar på minutnivå beskrev Vilhelm som en teoretisk skrivbordsprodukt som leder till godtycke och inte den utlovade rättssäkerheten. Människors behov kan inte exakt förutses och assistenten behövs inte bara för mat, hygien och kläder utan också för att kunna arbeta och/eller vara förälder, något som Vilhelm blev när han var 50 år.

In i det sista drev han rätten till personlig assistans. Han inledde socialutskottets utfrågning om personlig assistans år 2018 och skrev 2020 till socialministern om hur hotad assistansreformen var. När Vilhelm utsågs till hedersdoktor vid Lunds universitet 2015 talade han om den kollektiva bestraffningen av alla assistansanvändare i fuskbekämpningens namn. Dagen efter Vilhelms bortgång offentliggjorde regeringen sitt direktiv om att utreda assistansens förstatligande.

Handikapphistoriska föreningen minns Vilhelm som en stridbar och principfast aktivist, men också som en skarp politisk analytiker som med stilfull formuleringsförmåga och underfundig humor avslöjade maktens dimridåer framför de mänskliga rättigheterna. Våra tankar går till Vilhelm dotter och övriga sörjande. Vila i frid! Andra tar nu kampen vidare!

En längre text om Vilhelm Ekensteen har skrivits av Emil Erdtman och finns på följande länk: http://emilerdtman.se/vilhelmekensteen

  Tavla i blandteknik av Ester Henning

Ester Henning 1887-1984), den glömda konstnärinnan

Några av Sveriges mest framstående kvinnliga konstnärer tillbringade flera år av sina liv på mentalsjukhus. Som exempel kan nämnas Sigrid Hjertén, Beata Grünewald och Ester Henning, som hade diagnosen schizofreni tillbringade 66 år på olika mentalsjukhus. 1916 då hon bara var 19 år gammal fick hon fick sin första diagnos och placerades på Katarina sjukhus i Stockholm. Hon hade då slagit en man i ansiktet och även en polis. Hon sändes efter fem veckors sjukhusvistelse tillbaka till föräldrahemmet i Värmland.

Redan vid unga år drömde hon om att bli konstnär. Hon gick bara fyra år i folkskolan och fick därefter tjänst som piga vid en gård i hemtrakten. När hon var 23 år sökte hon till Konstfackskolans föregångare Tekniska skola i Stockholm och kom in. Där fick hon lära sig måleri, skulptur och konsthantverk. Skolavgiften klarade hon genom att vid sidan av studierna arbeta som hembiträde och sömmerska.

Sitt genombrott som konstnär fick hon då två av hennes skulpturer gjöts i brons och blev motiv på några vykort. Men sjukdomen förföljde henne och hon fick då och då återfall och togs in bl.a. på Säters sjukhus och senare på Uppsala hospital, Långbro, Beckomberga och slutligen Solberga där hon avled 97 år gammal 1984.

Under tiden på Beckomberga i slutet av 1930-talet upptäckte en kurator Ester Hennings konstnärliga ådra och hon började åter måla, skulptera och brodera. Hon broderade flera tavlor som finns bevarade. Några av hennes verk finns i dag på Nationalmuseum.  Mer om Ester Henning kan man läsa i biografin Ester Henning – kvinna. konstnär – anstaltsliv, av Irja Bergström. Boken kom ut 2001.

Beatrice Christensen Sköld

Skulptören Sam Westerholm framför minnesstenen över Maria Sandel

Minnessten över Maria Sandel

Lördagen den 18 september avtäcktes en minnessten över arbetarförfattaren Maria Sandel (1870–1927) i S:t Göransparken på Kungsholmen i Stockholm. Skulptören Sam Westerholm har utformat minnesmärket i grå-rosa granit. På stenen finns reliefbilder med motiv ur hennes romaner men också ett porträtt av Maria Sandel i profil. Maria Sandel föddes med en funktionsnedsättning som under hennes levnadslopp förvärrades. Hon blev till slut både döv och blind. Minnesstenen ligger mycket nära stenfoten till det hus ”Skogshyddan”, numera rivet, som författarinnan bodde i under många år. Adressen var då Mariebergsgatan 1.

Maria Sandel var länge bortglömd men 2011 grundade en grupp entusiaster Maria Sandelsällskapet för att lyfta fram och sprida kännedom om Sveriges första kvinnliga proletärförfattare. Sällskapet har en egen hemsida https://mariasandel.wordpress.com, där du kan läsa mer om hennes liv och verk. Det var sällskapet som tog initiativet till minnesstenen över Maria Sandel och hennes verk. Den avtäcktes av IF Metalls ordförande Marie Nilsson och överlämnades sedan till Stockholms stad som nu får ansvar för vården av monumentet.

En abstrakt målning av ett ansikte

Medlemsblad 3, 2021

Här finns senaste Medlemsblad nr 3 som medlemsbladnr32021 (PDF) eller medlemsbladnr32021 (word)

Ur innehållet:

  • Ledare
  • Crip Camp- A disability revalution
  • Allmän och lika rösträtt för kvinnor och män 1921- långt ifrån alla
  • Elsa Grünewalds- inte bara Isacs syster

 

Crip Camp

Filmtips: Crip Camp – A Disability Revolution

Netflix: Amerikansk, prisbelönad dokumentärfilm från 2020 med Barack och Michelle Obama som exekutiva producenter.

Filmen följer Jim LeBrecht, amerikansk filmskapare och ljuddesigner. 1971 deltog han som 15 åring i Camp Jened. Lägret vände sig till personer med olika funktionsnedsättningar. Det var inspirerat av Woodstock och hade ledare som inte var ”barnvakter”. Här fick tonåringar vara tonåringar. Lägret kom att förändra livet för deltagarna. De insåg att de problem de upplevde inte låg hos dem själva utan i synsätt och utformning i samhället runtomkring. Här las också grunden för internationell funktionshinderrörelse i form av gräsrotsaktivism och medborgarrättsrörelse.

På lägret deltog Judy Heumann, initiativtagare till Disable in Action. Hon ledde omfattande demonstrationer först i New York där man lyckades stoppa trafiken och sedan i Washington DC, under parollen ”Medborgarrätt nu!”. Det var personer med olika funktionsnedsättningar som själv demonstrerade för undertecknade av den amerikanska rehabiliteringslagen. Lagens § 504 var epokgörande. I den stadgades att allt som finansieras med statliga medel ska vara tillgängligt. 1973 undertecknade president Nixon rehabiliteringslagen men § 504 fick inget genomslag. Man antog att det var för att det skulle bli alldeles för dyrt.

1977 genomfördes en 23 dagar lång ockupation i San Fransisco för tillämpningsregler till § 504. Ockupanterna fick bl a stöd av Svarta Pantrarna eftersom de också ”försöker göra världen bättre”. Demonstrationen riktades nu mot president Carter och ledde till att nödvändiga underskrifter kom till stånd. Judy Heumann konstaterade att ”Vi gjorde det och vi gjorde det tillsammans!”.

Aktiviteterna måste emellertid fortsätta för att tillämpa och bevara det som uppnåtts. § 504 omfattade bara statligt finansierade verksamhet och kampen fortsatte för en heltäckande antidiskrimineringslag. 1990 antogs Americans with Disabilities Act, ADA, som också omfattar privat verksamhet.

Avslutningsvis vittnar deltagare från Camp Jened om hur de idag lever ett liv med familj, arbete och resor som var omöjligt för dem att föreställa sig då de var barn.

De skeenden som dokumenteras i filmen har påverkat det svenska samhället. När får vi se en samlad beskrivning av hur den svenska funktionshinderrörelsen påverkats och agerat samt vad detta inneburit för den svenska samhällsutvecklingen?

Karin Månsson

Storfamiljen Grünewald

Elsa Grünewald – inte bara Isaacs syster

På landet psykiatriska sjukhuset har många framstående konstnärer tillbringat sina liv. En del är kända, andra är bortglömda. Här är berättelsen om Elsa Grünewald. 

Vid sekelskiftet 1900 bodde många judiska familjer på Söder i Stockholm. De hade flytt undan pogromerna i Ryssland och Baltikum. En av dessa familjer som kom från Litauen, hette Grünewald och hade enligt Stockholms dödsbok (1860 – 2020) 13 barn. Namnet skrevs ursprungligen Grienwald. Fadern Bernhard var kringresande antikhandlare eller möjligen bara gårdfarihandlare. Enligt Isaacs självbiografi sålde han korta varor, men kunde någon gång komma över en gammal stol som intresserade herrskapen. Hemspråket var jiddisch. Modern kom från Lettland och var mycket religiös. Hon besökte regelbundet synagogan vid Högbergsgatan som också andra östjudar besökte.

Bland barnen fanns två med särskild konstnärlig begåvning, en flicka som hette Elsa (1907-1988) och en pojke som hette Isaac som skulle bli mycket berömd. Eftersom mycket litet är skrivet om Elsa Grünewald skall denna artikel fokusera på henne. Om Isaac har skrivit många biografiska verk. Åldersskillnaden mellan syskonen var stor, arton år. Elsa var lekkamrat med Isaacs son Ivan, som var närmare henne i ålder. Nedanstående gruppbild visar familjen Grünewald 1918. Den förvaras av Mentalvårdsmuseet i Säter tillsammans med Elsa Grünewalds konstnärliga produktion.

Som så många andra barn från Söders arbetarkvarter gick Elsa i den sexåriga folkskolan. I motsats till Isaac hade hon inte en lärare som uppmuntrade hennes konstnärliga verksamhet. Efter avslutad skolgång blev hon springflicka, ett vanligt förstagångsyrke vid denna tid. Elsa verkar inte ha trivts särskilt bra med yrket utan sökte plats som elev på ett modehus som hette Regent. Hon fick dock aldrig någon fast anställning på Regent med motiveringen hon var ”slarvig och utan stil”.

Utan anställning kunde hon inte livnära sig utan tvingades återvända till barndomshemmet. Där hjälpte hon modern med hushållsarbetet. Elsa blev under den påtvingade sysslolösheten alltmer deprimerad och sommaren 1930 fick hon ett sammanbrott. Hon fördes då till Långbro sjukhus, som var ett så kallat sinnessjukhus, dvs. gav psykiatrisk vård. Under en sjuårsperiod blev hon regelbundet in- och utskriven vid Långbro, till slut blev hon enligt expertisen så dålig att hon blev kvar på sjukhuset i hela femtio år. Hon dog där 1988.

På sjukhuset fick Elsa dels psykiatriska behandlingar, dels terapi. Terapin skedde i sjukhuset vävsal, men Elsa vävde mycket litet. I stället ritade hon med kritor som hon medfört. I början av 1950-talet skedde en förbättring av hennes tillstånd, på grund av nya moderna psykofarmaka som gjorde henne vaknare och medvetnare om sin omgivning. Det ledde till att hon nu började teckna och måla i stor skala. Motivkretsen var dock ganska begränsad. Mest målade hon blomsterstilleben och ansikten. Hon provade flera stilar. Produktionen var enorm. Vid sin död efterlämnade hon omkring tusen verk. Släktingar donerades till Mentalvårdsmuseet i Säter år 2005. Dock har hennes tidiga verk, dvs. arbetena från 1940- och 50-talen försvunnit.

Helt bortglömd är Elsa Grünewald inte idag. Hennes konst har ställts ut bl.a. på Millesgården. På Mentalvårdsmuseet i Säter finns en permanent utställning av hennes verk. Länken till denna är https://www.regiondalarna.se/mentalvardsmuseet/konstsamlingen/

Beatrice Christensen Sköld

En bild på en datorskärm med flera tecknade personer i möte.

Inspelning av seminariet ” Sprickor i fasaden” från 23 april 2021

Inspelning 

Sprickor i fasaden – samhällets syn på personer med funktionsnedsättning från folkhemmets tid till nutid

Datum: 23 april 2021

Under seminariet får vi höra författaren och debattören Majgull Axelsson inleda med tankar utifrån bland annat hennes bok ”Ditt Liv och mitt”. En av föreningens grundare, f.d.vice ordförande och numera hedersmedlem etnologen Claes G Olsson medverkar i en panel. Seminariet är också en gåva till Claes i samband med hans avgång från styrelsen 2019.

Textningen av seminariet finns nedan.

seminariet210423

Medlemsblad nr 2 2021 som Wordfil eller PDF

Innehåll

  • Ledare: Börjar allt fler bli intresserade av vad historien har att berätta?
  • Rapport från föreningens andra smittsäkra årsmöte
  • Hjälpmedelsriksdag
  • ”…att inte ligga samhället till last …”
  • Massage en urgammal verksamhet för synskadade
  • Vårdinstitutionshistoria i Västerbotten
Majgull Axelsson

Öppet seminarium 23 april 2021

VÄLKOMMEN TILL VÅRENS SEMINARIUM

Sprickor i fasaden – samhällets syn på personer med funktionsnedsättning från folkhemmets tid till nutid

Datum: 23 april 2021

Tid: 10.30 – 12.00

Plats: Digitalt via Zoom. Länk skickas ut några dagar innan seminariet.

Kostnad: Gratis

Under seminariet får vi höra författaren och debattören Majgull Axelsson inleda med tankar utifrån bland annat hennes bok ”Ditt Liv och mitt”. En av föreningens grundare, f.d.vice ordförande och numera hedersmedlem etnologen Claes G Olsson medverkar i en panel. Seminariet är också en gåva till Claes i samband med hans avgång från styrelsen 2019.

Seminariet kommer att direktextas och teckenspråkstolkas.

Anmälan via detta formulär.

Varmt välkomna!