Medlemsblad nr 4 2021 som Wordfil eller PDF.
Vilhelm Ekensteen föddes 1941 och lämnade oss i september 2021, 79 år gammal. I debattboken På folkhemmets bakgård från 1968 beskrev han den isolerade anstaltstillvaron och tecknar bilden av ett humanistiskt samhälle där alla medborgare kan leva värdigt och så ”normalt” som möjligt. Vilhelms analys av samspelet mellan kroppens förmågor och det omgivande samhället la grunden till det relativa handikappbegreppet där samhällets utformning och ytterst den politiska viljan avgör den enskildes begränsningar.
1969 startade Vilhelm Antihandikapp som utvecklade handikappbegreppet ytterligare och även motsatte sig tidens insamlingsgalor som enligt Vilhelm utgick från givarnas villkor och syn på mottagarna som hjälplösa. Han var vice ordförande i DHR i nästan 20 år samt verksam inom Synskadades riksförbund. Hans reumatism medförde rörelsenedsättning men också en större synnedsättning.
1988 anslöt sig Vilhelm till Adolf Ratzkas idéer om personlig assistans och startade ett assistansprojekt i Lund, idag kooperativet Lila. 1991 gav han tillsammans med Gerd Andén och P-O Bengtsson ut boken Assistansersättning: assistentprojektets idémässiga grundval, som blev ett viktigt dokument vid skrivandet av lagen om stöd och service för vissa funktionshindrade (LSS). Vilhelm var 52 år när han själv fick personlig assistans. Han beskrev det som att bli myndig och för första gången kunna planera och råda över sin tid.
Vilhelms ville utveckla assistansreformen men tvingades till en 25-årig försvarskamp mot försämringar i reformen. Redan 1995 års Assistansutredning föreslog besparingar genom att undanta barn men en tusenhövdad demonstration utanför Socialdepartementet stoppade planerna. 1994 startade han Intressegruppen för Assistansberättigade (IfA) som han ledde fram till 2020. IfA har arrangerat många debatter samt suttit med i utredningar och samråd om personlig assistans.
Enligt Vilhelm ska bara människor med funktionsnedsättning företräda funktionsrättsorganisationerna. Det var efter en sådan debatt som han 2001 lämnade DHR och bildade Förbundet (FÖR) delaktighet och jämlikhet tillsammans med stora delar av den avgående styrelsen. Vilhelm satt även i Lunds kommunfullmäktige för Socialdemokraterna och i över 20 år i socialnämnden.
Enligt Vilhelm är staten ytterst ansvarig för att genom myndigheter och domstolar förvalta de rättigheter politiken ger medborgarna. Men alltför ofta tillämpas generösa lagar alltmer restriktivt. Försäkringskassan behovsbedömningar på minutnivå beskrev Vilhelm som en teoretisk skrivbordsprodukt som leder till godtycke och inte den utlovade rättssäkerheten. Människors behov kan inte exakt förutses och assistenten behövs inte bara för mat, hygien och kläder utan också för att kunna arbeta och/eller vara förälder, något som Vilhelm blev när han var 50 år.
In i det sista drev han rätten till personlig assistans. Han inledde socialutskottets utfrågning om personlig assistans år 2018 och skrev 2020 till socialministern om hur hotad assistansreformen var. När Vilhelm utsågs till hedersdoktor vid Lunds universitet 2015 talade han om den kollektiva bestraffningen av alla assistansanvändare i fuskbekämpningens namn. Dagen efter Vilhelms bortgång offentliggjorde regeringen sitt direktiv om att utreda assistansens förstatligande.
Handikapphistoriska föreningen minns Vilhelm som en stridbar och principfast aktivist, men också som en skarp politisk analytiker som med stilfull formuleringsförmåga och underfundig humor avslöjade maktens dimridåer framför de mänskliga rättigheterna. Våra tankar går till Vilhelm dotter och övriga sörjande. Vila i frid! Andra tar nu kampen vidare!
En längre text om Vilhelm Ekensteen har skrivits av Emil Erdtman och finns på följande länk: http://emilerdtman.se/vilhelmekensteen
Några av Sveriges mest framstående kvinnliga konstnärer tillbringade flera år av sina liv på mentalsjukhus. Som exempel kan nämnas Sigrid Hjertén, Beata Grünewald och Ester Henning, som hade diagnosen schizofreni tillbringade 66 år på olika mentalsjukhus. 1916 då hon bara var 19 år gammal fick hon fick sin första diagnos och placerades på Katarina sjukhus i Stockholm. Hon hade då slagit en man i ansiktet och även en polis. Hon sändes efter fem veckors sjukhusvistelse tillbaka till föräldrahemmet i Värmland.
Redan vid unga år drömde hon om att bli konstnär. Hon gick bara fyra år i folkskolan och fick därefter tjänst som piga vid en gård i hemtrakten. När hon var 23 år sökte hon till Konstfackskolans föregångare Tekniska skola i Stockholm och kom in. Där fick hon lära sig måleri, skulptur och konsthantverk. Skolavgiften klarade hon genom att vid sidan av studierna arbeta som hembiträde och sömmerska.
Sitt genombrott som konstnär fick hon då två av hennes skulpturer gjöts i brons och blev motiv på några vykort. Men sjukdomen förföljde henne och hon fick då och då återfall och togs in bl.a. på Säters sjukhus och senare på Uppsala hospital, Långbro, Beckomberga och slutligen Solberga där hon avled 97 år gammal 1984.
Under tiden på Beckomberga i slutet av 1930-talet upptäckte en kurator Ester Hennings konstnärliga ådra och hon började åter måla, skulptera och brodera. Hon broderade flera tavlor som finns bevarade. Några av hennes verk finns i dag på Nationalmuseum. Mer om Ester Henning kan man läsa i biografin Ester Henning – kvinna. konstnär – anstaltsliv, av Irja Bergström. Boken kom ut 2001.
Beatrice Christensen Sköld
Lördagen den 18 september avtäcktes en minnessten över arbetarförfattaren Maria Sandel (1870–1927) i S:t Göransparken på Kungsholmen i Stockholm. Skulptören Sam Westerholm har utformat minnesmärket i grå-rosa granit. På stenen finns reliefbilder med motiv ur hennes romaner men också ett porträtt av Maria Sandel i profil. Maria Sandel föddes med en funktionsnedsättning som under hennes levnadslopp förvärrades. Hon blev till slut både döv och blind. Minnesstenen ligger mycket nära stenfoten till det hus ”Skogshyddan”, numera rivet, som författarinnan bodde i under många år. Adressen var då Mariebergsgatan 1.
Maria Sandel var länge bortglömd men 2011 grundade en grupp entusiaster Maria Sandelsällskapet för att lyfta fram och sprida kännedom om Sveriges första kvinnliga proletärförfattare. Sällskapet har en egen hemsida https://mariasandel.wordpress.com, där du kan läsa mer om hennes liv och verk. Det var sällskapet som tog initiativet till minnesstenen över Maria Sandel och hennes verk. Den avtäcktes av IF Metalls ordförande Marie Nilsson och överlämnades sedan till Stockholms stad som nu får ansvar för vården av monumentet.