Vänd på perspektiven! Försök hitta den allmängiltiga berättelsen. Det var några av budskapen från föreläsningarna under det fjärde utbildningstillfället med tema förmedling och kommunikation.
En grupp personer med dövblindhet kom till Tekniska museet för att berätta om hur det är att leva med hörsel- och synnedsättning. Besöket satte igång tankarna hos Truls Nord, fotograf på museet. Han ville göra en utställning som personer med dövblindhet kunde ta del av. Under åren 2011-2014 var han projektledare för projektet Taktil foto, som drevs tillsammans med Förbundet Sveriges Dövblinda (FSDB) Stockholms och Gotlands län. Projektet avslutades med en fotoutställning på Stadsmuseet i Stockholm. Utställningen gick både att se och känna på.
För att kunna driva projektet behövde han hitta personer som själva levde med dövblindhet. Projekttanken växte från idén om att skapa en utställning som dövblinda kunde ta del av, till att göra det möjligt för personerna att själva fotografera.
– Fotografi är en del av vår gemensamma kommunikation. Det ger andra förutsättningar för att berätta – att kommunicera på egna villkor, utan att behöva tolk, säger Truls Nord.
Tre personer fotograferade i projektet. Rolf ville visa sin vardag. Gracela fotade ofta i motljus. Hon ville förmedla sådant hon mindes. Göran tog stockholmsmotiv, Truls beskriver honom som en promenadfotograf.
Truls Nords egen roll var mest att hitta praktiska lösningar. En av fotografernas vita käpp gjordes till stativ för att han skulle kunna hålla kameran stadigare. Några fotograferade med kameran inställd på helautomatik. En av dem prövade sig fram med manuella inställningar. Truls Nord avstod från att tipsa om kamerateknik och bildkomposition. Resultatet blev bilder starkt präglade av fotografernas förutsättningar.
– Bilderna är berättande, det är inte så mycket redovisande i dem, säger Truls Nord och berättar att han själv lärt sig hur skildrande bilder kan bli när slumpen får styra hur bilden tas.
– Det här är bilder som inte jag gör. De är så egendefinierade.
Under hela projekttiden hade deltagarna bildsamtal med en curator om vad de ville säga med sina fotografier.
Inför utställningen gällde det att hitta en teknik för att visa bilderna både taktilt och visuellt. Projektet provade en rad olika tekniker, papper och maskiner. Två personer med dövblindhet berättade om sina upplevelser av bilderna allteftersom nya lösningar prövades och tekniken finjusterades.
– Det visade sig att handen var den största begränsningen. Vad kan handen ta emot?, säger Truls Nord.
En bra bit in i projektet fick de därför ställa sig frågan: Vad är ett fotografi? Vilka grundfundament i ett fotografi måste väljas bort för att bilden som förstås med handen? Är det till exempel möjligt att taktilt förstå ljus och mörker i ett fotografi genom att ljus och skugga har olika höjder i den tredimensionella bilden. Nej, det skapade inget sammanhang för testpersonerna. Det gjorde däremot lent respektive grovt material. Genom olika sorters ytor upplevde testpersonerna bildernas motiv.
Fotografierna i utställningen tillverkades tredimensionella, med den visuella bilden tryckt längst ned. En objektbeskrivning förklarade motivet. Eftersom exempelvis beskärningar kan vara svåra att greppa för den som inte ser lyftes delar i bilden fram och beskrevs extra. Ett koordinatsystem visade var i bilden de fanns.
En av prioriteringarna var att utställningen skulle vara tilltalande för alla besökare.
– Den skulle vara fotografisk. Man ska inte bara komma dit för att känna på bilderna, säger Truls Nord.
Tio bilder visades på utställningen. Att bilderna kunde ses och kännas visade sig vara bra också för personer med koncentrationssvårigheter. Besökarna med dövblindhet har reagerat positivt över att det finns en utställning gjord för dem, berättar Truls Nord.
– Att gå in i en bild och skapa berättelsen utifrån en erfarenhet är något annat än att få den beskriven för sig.
Hur museer kan arbeta med funktionshinderperspektiv i utställningar är förstås en grundläggande fråga när det handlar om förmedling. Radioproducenten Catrine Lundell berättade om hur hon gör för att föra in funktionshinderperspektiv i sina program. Funktionshinderperspektiv är detsamma som att nyansera perspektiven och att bryta stereotyper, anser hon.
– Jag tycker att man ska ha med funktionshinderperspektiv när man minst förväntar sig det. Funktionshinder ska finnas med bland alla berättelser, säger hon och vänder på frågan: personer med funktionsnedsättning ska inte bara behöva berätta om sin funktionsnedsättning.
En av knäckfrågorna är att hitta allmängiltiga berättargrepp, menar Catrine Lundell. En av hennes dokumentärer heter Vad är mitt problem. Den handlar om att hon har svårt med intimitet och vad det kan bero på. Först en bit in i programmet berättar hon att hon är kortväxt och reflekterar över om och i så fall hur hennes funktionsnedsättning spelar in. Men det är kärleken som är den bärande berättelsen i programmet.
– Då blir det allmängiltigt. Kärlek och känslan av att vara otillräcklig är allmängiltig, säger hon.
Människan som lever med funktionsnedsättning blir en individ, med en berättelse som många andra känner igen sig i.
– Det är Inkludering, och något helt annat än att vara ett ”alibi”, säger hon.
I en annan dokumentär, Minnet av ett foto, letar hon upp bilder som togs på henne när hon som barn fick tillväxthormon. Hon fotograferades naken och det var oklart vad bilderna skulle användas till.
– Var jag med i ett forskningsprojekt? Jag vet inte. Det här var på 90-talet, det var inte så länge sedan.
Fotograferingen påminner om hur det gick till förr i tiden på institutioner. Det för också tankarna till rasbiologi. Programmet uppmärksammades, men inte så mycket som hon hade trott.
– Det hade kanske hade fått mer uppmärksamhet om inte handlade om funktionshinder, säger Catrine Lundell.
Catrin Lundell ställde också frågan: Ska det göras speciella funktionshinderutställningar?
– Man kanske måste börja någonstans för att maskineriet ska komma igång, anser hon själv.
Frida Mörtsell från Rättviseförmedlingen berättade om föreningens strategiska arbete med sociala medier. Rättviseförmedlingen arbetar på olika sätt med att utmana och bryta normer i samhället. Det skapar alltid reaktioner.
– Vi finns egentligen mer på sociala medier än i något annat rum, säger Frida Mörtsell.
Rättviseförmedlingen har 80 000 följare på Facebook. Genom efterlysningar i sitt stora kontaktnät kan de tipsa om personer som andra har svårt att hitta – och som bättre speglar mångfalden i Sverige. När Rättviseförmedlingen möts av påståendet ”De finns ju inte” kan de visa i sitt kontaktnät vilka som experter som faktiskt finns. Förfrågningarna kommer från journalister på jakt efter intervjupersoner och från företag som letar paneldeltagare till debatter.
– Vi har också hjälpt museer att hitta normbrytande berättelser. Hör av er till oss om ni har något sammanhang där ni tycker att ni är ensidiga och vill bredda er, uppmanar Frida Mörtsell.
Sitt nätverk har Rättviseförmedlingen byggt upp genom att vara aktiva på sociala medier. Föreningen har policys för varför de finns på olika plattformar, vilka de vänder sig till och vilket tilltal de använder, beroende på var de publicerar sig.
– Sociala medier är ett sätt att prata med varandra och då måste man vara kompisar. Men man får jobba hårt för att de som följer en ska se allt som man postar. Postar man något som får många ”likes” så blir det en snöbollseffekt, säger Frida Mörtsell.
Med sociala medier når man också människor där de bor, påpekar hon.
– Man kan använda sociala medier för att flytta utställningar till folk. Det handlar inte bara om att locka folk till oss.
Rättviseförmedlingen vill ha fler efterlysningar som gäller personer med funktionsnedsättning.
– Men vi måste jobba för att nå dit. Det går inte bara att tro att det löser sig. Vi kan också bli bättre på att fråga om de som gör efterlysningar via oss också söker andra minoriteter eller funktionsvariationer än vad de säger från början, säger Frida Mörtsell.