Samverkan med föreningar för personer med olika funktionsnedsättningar är ett sätt för museer att börja arbeta med funktionshinderperspektiv i sin verksamhet.

Men för det krävs uthållighet och respekt för vad de som ingår i samarbetet vill och kan. Och samverkan behöver inte alltid betyda samarbete.

Samverkan var temat för projekt FOKUS andra utbildningstillfälle som hölls 7-8 oktober på Sigtuna folkhögskola. Deltagarna från museer runt om i landet tog del av praktiska redskap och diskuterade metoder för samverkan.

Projektledaren Diana Chafik berättade om hur samarbetet mellan museum och funktionshinderrörelse formaliserades i FOKUS föregångare HAIKU-projektet. I styr- och referensgrupperna fanns lika många museianställda som förtroendevalda och ända från början var det bestämt vem som hade den utslagsgivande rösten om man inte kom överrens. En tydlighet som underlättade samverkan i projektet.

Samarbete med funktionshinderrörelsen är en bärande del i FNs konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning som Sverige har ratificerat. Mikael Wahldén, rådgivare på Myndigheten för delaktighet (tidigare Handisam), berättade om myndighetens egna former för samverkan. På kulturområdet har också Riksantikvarieämbetet ett pågående samarbete med funktionshinderrörelsen. Handikappförbunden och Lika unika är de paraplyorganisationer som samlar landets funktionshinderförbund idag. Med de ökade kraven på samverkan kan man inte längre utgå från att det ska göras gratis, poängterade Mikael Wahldén.

Georg Drakos, docent i etnologi vid Stockholms universitet, forskar om berättande och funktionsnedsättning. Han tar tagit fram en modell för att få bred spridning av resultaten i sina forskningsprojekt. I samarbeten mellan universitet, organisationer och företag kan parterna hjälpas åt att sprida rönen, forskningsresultat som dessutom kan bli böcker och grund för nya kurser. Grundläggande för samverkan är att dra nytta av varandras erfarenheter, menade han. Då kan det vara bra att kunna olika saker:

– Samverkan är inte detsamma som samarbete. Det är viktigt att dra nytta av varandras olikheter. Man kanske ska samverka med dem som inte är lik en själv.

Goda förutsättningar för ömsesidigt utbyte är förstås centralt. Till exempel att tillsammans definiera begrepp som just samverkan, eller dialog, så att alla är överrens om spelplanen.

– Att utveckla redskap i samverkan med dem som ska använda dem är något annat än kunskapsöverföring.

– Det krävs existentiellt mod, intellektuellt råslit och gott om utrymme för lek.

Så beskrev Carina Ostenfeldt vad som ledde till framgång i projektet Alla ombord på Vasamuseet. Museet samverkade med Riksförbundet för rörelsehindrade barn och ungdomar och Rädda barnen. Parterna bidrog med olika kompetenser och med sin arbetstid. Ett tillgängligt utställningsrum byggdes upp. I den processen lyftes delaktighet och hälsa upp snarare än funktionsnedsättning.

– Vi hade tillgänglighet som profil. Vi försökte ­hitta de attraktiva lösningarna, inte de särskilda, sa Carina Ostenfeldt.

Hon tipsade om att lekterapin på regionsjukhuset borde vara en bra samarbetspartner för museet på orten.

Med projektet ville Vasamuseet utveckla verksamheten för att skapa större delaktighet för besökarna. Museets högsta chefer var med aktivt hela tiden. Ett sådant här arbete kan man inte driva ensam, det måste vara väl förankrat genom hela organisationen, konstaterade Carina Ostenfeldt.

I den avslutande paneldiskussionen samtalade företrädare för funktionshinderrörelsen om förutsättningar för och erfarenhet av samverkan. En samverkan med funktionshinderrörelsen kan leda till nya insamlingar av föremål på ett museum, men del kan lika gärna innebära att kan se på befintliga samlingar med olika ögon.

Att samarbeta kring konkreta frågor och att vara medvetenhen om maktförhållanden var återkommande budskap.

– Visst är långsiktiga samarbeten bra, men det är viktigt att veta vad det är man samverkan om. Presentera något konkret som vi kan bidra till, uppmanade Wenche Willumsen från DHR – förbundet för ett samhälle utan rörelsehinder.

Tydlig rollfördelning och vilket mandat representanterna har samt en samsyn kring vilka ord man använder när man pratar om personer med funktionsnedsättning är också viktigt för bra och långsiktiga relationer, menade Emil Erdtman från Handikappförbunden. Ingen ska behöva känna sig överkörd eller behöva försvara ett beslut hon eller han inte varit delaktig i.

– Är man med så ska man komma till tals, sammanfattade Wenche Willumsen.

­– Samverka i vardagen, inte bara i särskilda projekt, sa Ines Uusmann från Handikappförbundens styrelse och tipsade om länsförbunden inom funktionshinderrörelsen som bra samverkansparter.

– Hitta ett gemensamt intresse för en berättelse. Då är det lättare att skapa förutsättningar för en bra process, sa Maria Johansson.

Maria Montefusco från Nordens välfärdscenter, NVC, berättade om hur funktionshinderbegreppen är på väg bort ur NVCs olika strategidokument. Funktionshinder och funktionsnedsättning mainstreamas och återfinns istället i policydokument och exempelvis hälsa.

– Jag hoppas att ordet funktion fasas ut och helt förs in i mångfaldsbegreppet, sa hon.

Under utbildningsdagarna redovisade och problematiserade deltagarna utmaningar för samverkan på sina respektive museer.