Medlemsblad nr 3 2019

Medlemsblad nr 3, juni 2019

Läs som Medelmsblad 3 2019 PDF eller Medlemsblad 3 2019 WORD

INNEHÅLL

  • Ordföranden har ordet: Kulturarvet allt viktigare för framtiden
  • Rapport från HHF:s seminarium:  ”UNCRPD, vägen till en FN-konvention”
    • Välkommen
    • 1980 – 1995 med FN:s handikappår, expertmöte och standardreglerna
    • Standardreglerna och processen fram till arbetet med konventionen
    • Konventionen blir till
    • Alternativrapport och granskningen 2014
    • Dagsläget
    • Avslutning
  • Ny styrelse
    • Guy Lööv
    • Anna Wallsten
  • Danmark firar Bank-Mikkelsen
  • Nytt arkivförbund

Ordföranden har ordet: Kulturarvet allt viktigare för framtiden

Handikapphistoriska föreningen ska vi fortsätta ha som namn enligt beslut på årsmötet nu den 26 april. Men vi ska nu också ha en viktig undertexten nämligen ”Synliggöra personer med funktionsnedsättning i ett historiskt perspektiv”. På ett bra sätt behåller vi kopplingen bakåt samtidigt som vi har en undertext som är med i tiden. Föreningen som startade för över 30 år sedan kommer att bli allt viktigare i framtiden. Något som märktes när vi genomförde vårt seminarium före årsmötet ”UNCRPD – vägen till en konvention”. Trots att det ändå inte är så länge sedan processen skedde så är det redan historia och en del av vårt kulturarv. Det var också lätt att konstatera att det är hög tid att dokumentera viktiga delar av processen som inte är känd för allmänheten och inte heller i funktionshinderrörelsen. Jag vill passa på och tacka alla medverkande. Ni bidrog med kompetens och engagemang till ett givande seminarium!

Vid årsmötet valdes förstås en ny styrelse. Denna gång var det två som lämnade och två som kom in. Det innebär att vi efter några år med turbulens och många personbyten finns det nu en kontinuitet i den nya styrelsen. Vi ser alla fram mot att på ett bra sätt lösa vår uppgift.

En som lämnade styrelseuppdraget är ett unikum inom HHF nämligen Claes G Olsson. Claes som är etnolog och har varit forskare vid Umeå Universitet var med och bildade föreningen 1987 tillsammans med Bengt Lindqvist och Rolf Utberg. Föreningen tackar Claes för hans stora insatser för föreningen under åren. Claes har därför nu blivit hedersmedlem i föreningen. Dessutom ska vi framöver ha ett seminarium med ett ämne som Claes väljer.

Under maj månad fick vi en förfrågan om vi kan ta hand om ett förbunds historiska material. Ett förbund som tidigare varit medlem i HHF men nu inte är det. Ett budskap till alla är att vi inte kan ta hand om historiskt material utan det ska bevaras i museer och arkiv som redan finns. Det kan vi ge tips om hur man gör. Vi planerar och ett seminarium om arkivfrågor.

Det visar att intresset för vår verksamhet finns även utanför kretsen av våra medlemmar. Tipset till alla som inte är medlemmar i HHF: se till att ni blir det snarast! Gå in på vår hemsida hhf.se och ansök om medlemskap. Vi behöver varandra.

Jan-Peter Strömgren, Ordförande

Rapport från HHF:s seminarium:  ”UNCRPD, vägen till en FN-konvention”

Det var rubriken på inbjudan till Handikapphistoriska föreningens seminarium i anslutning det följande årsmötet samma dag. Seminariet gjordes i samarbete med ABF-Stockholm och hölls också i deras lokaler på Sveavägen i Stockholm. Vi var i Sandlersalen och ett 60-tal personer var närvarande. Seminariet hölls på förmiddagen den 26 april 2019.

Medverkande:

  • Tomas Lagerwall
    Handikappinstitutets/Hjälpmedelsinstitutets internationellt ansvarig 1983 – 1998, Rehabilitation Internationals generalsekreterare 2001 – 2008, sekretariat i IDA (International Disability Alliance).
  • Kicki Nordström
    WFB (World Federation for the Blind) ordf. och vice ordf. och ledamot av IDA, arbetade på SRF bl.a. med Erik Staaf. Varit medlem av ”panel av expert” som var kopplad till FN:s särskilda rapportör.
  • Lars Lööw
    Idag generaldirektör Svenska EFS-rådet. Var tidigare Handikappombudsman och deltog i en grupp för nationella MR institutioner vid arbetet med konventionen i FN.
  • Annika Jyrvall Åkerberg
    Jurist på Civil Rights Defenders.
    Annika var med och arbetade med alternativrapporten från funktionshinderrörelsen i samband med första granskningen av Sverige av granskningskommittén i Geneve 2014.
  • Mikael Klein
    Intressepolitisk chef på Funktionsrätt Sverige.
    Deltog i granskningen 2014 men också i den granskningsprocess som nu pågår.
  • Christer Degsell
    Styrelseledamot i HHF med tidigare olika statliga tjänster och uppdrag inom funktionshinderområdet.
  • Jan-Peter Strömgren
    Ordförande i Handikapphistoriska föreningen och dagens moderator.
    Ordförande IFHOH (international Federation of Hard of Hearing people, ledamot IDA 2005 – 2010, ordförande IDA 2009 – 2010. Deltog vid granskningen av Sverige 2014 i Geneve.

I inbjudan angavs följande bakgrund till seminariet:

”I år, 2019, är det tio år sedan UNCRPD trädde i kraft i Sverige. Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning ska därmed följas i Sverige och har blivit en självklarhet i många sammanhang. Dock är det mycket kvar att göra. Den nämns som utgångspunkt i regeringens funktionshinderpolitik och den har blivit ett allt vassare juridiskt verktyg för personer med funktionsnedsättning.
Men vägen till ratificering av konventionen var allt annat än självklar. Inte minst för att idén om en särskild konvention om funktionsnedsättning möte motstånd inom den svenska handikapprörelsen.
Under seminariet kommer personer som var centrala i arbetet som ledde fram till konventionen berätta vad som startade processen, om motståndet som fanns och en den slutliga ratificeringsresan som är okänd för många, både inom och utanför handikapprörelsen.”

Välkommen

Seminariet startade 09.30 med att Handikapphistoriska föreningens ordförande Jan-Peter Strömgren hälsade såväl publik som deltagare välkomna till dagens seminarium. Han gjorde också inledningsvis en presentation av bakgrunden till konventionen ur ett svenskt perspektiv. Startpunkten sattes till år 1980 och det därpå följande FN:s handikappår.

pastedGraphic_1.png

Lokalen i FN-huset där huvuddelen av de formella förhandlingarna hölls vid framtagandet av konventionen.

  • Processerna som startar processen påbörjas under 1980-talet. Exempelvis utsågs 1981 av FN till ett internationellt handikappår. Det viktigaste resultatet av detta år var världsaktionsprogrammet för handikappade, som antogs av generalförsamlingen i resolution 37/52. 
  • 1981 bildas DPI, Disabled PeopIe  International
  • 1987 arrangerade FN ett expertmöte om handikappfrågor. Expertmötet, som hölls i Stockholm, rekommenderade att generalförsamlingen skulle sammankalla en särskild konferens med uppgift att göra ett utkast till en internationell konvention.
  • FN:s standardregler för delaktighet och jämlikhet för personer med funktionsnedsättning antogs 1993 och har varit ett enormt viktigt dokument för utvecklingen av mänskliga rättigheter för människor med funktionsnedsättning. Med standardreglerna följde en särskild FN-rapportör. Bengt Lindqvist var den första innehavaren av denna funktion.
  • Panel of experts knöts till arbetet med standardreglerna.
  • En milstolpe i arbetet för att funktionshinderfrågor ska behandlas som viktiga aspekter av de mänskliga rättigheterna är FN:s resolution 2000/51.
  • I början av 2000-talet höjdes återigen röster, bland annat från Mexiko, med krav på att man skulle skapa en konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Den svenska funktionshinderrörelsen var inte odelat positiv till detta.
  • IDA (International Disability Alliance) en samlad internationell funktionshinderrörelse bildas.
  • Konventionen antogs av FN:s generalförsamling i december 2006. Den öppnades för undertecknande den 30 mars 2007. Samma dag undertecknade 82 länder, däribland Sverige, den nya konventionen. Konventionen trädde i kraft den 3 maj 2008, när 20 stater hade ratificerat den.
  • Genom att ratificera en konvention förbinder sig ett land definitivt för att följa den. Ratificeringen görs i de flesta stater av regeringen efter beslut i landets parlament. I Sverige fattade riksdagen detta beslut 2008 (och 2009 trädde den i kraft). 
  • Granskning av hur länder lever upp till konventionen sker regelbundet av den s.k. granskningskommittén som FN har i Genevé. 2014 skedde den första granskningen av Sverige. Nu är det snart tid för den andra.

De som inbjudits att delta i seminariet är personer från Sverige som mer direkt varit inblandade i processen under olika skeden. De flesta av dessa deltog i konventionsarbetet utifrån uppdrag inom olika internationella organisationer. Det svenska engagemanget var från början begränsat och i vissa fall till och med negativt. Många andra personer skulle också kunnat vara aktuella men tiden blev den begränsande faktorn.

1980 – 1995 med FN:s handikappår, expertmöte och standardreglerna

Christer Degsell gav en beskrivning av det svenska engagemanget kring dessa aktiviteter. Inledningsvis tog Christer avstamp i aktiviteter inom den svenska funktionhinderrörelsen som resulterar i en rapport 1972 ”Ett samhälle för alla”. Ett princip- och handlingsprogram för Handikappförbundens Centralkommitté. Programmet antogs efter ett års interna diskussioner inom HCK:s medlemsförbund av mer än 400 representanter från 20 handikappförbund. 

1981 kom sedan FN:s internationella handikappår. I Sverige ledde det till ett handlingsprogram från regeringen i handikappfrågor

1987 genomfördes FN:s expertmöte om handikappfrågor i Stockholm. Där föreslog man en konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Men det gick inte att uppnå enighet bland FN:s medlemsstater om förslagen.

Processen som påbörjats leder däremot till att FN 1993 FN:s standardregler för att tillförsäkra människor med funktionsnedsättning delaktighet och jämlikhet. Standardreglerna består av 22 regler inom 8 huvudområden.

  • Tillgänglighet
  • Utbildning
  • Arbete
  • Ekonomisk och social trygghet Familjeliv och personlig integritet
  • Kultur
  • Rekreation och idrott
  • Religion

Standardreglerna och processen fram till arbetet med konventionen

Tomas Lagerwall och Lars Lööv gav i en dialog sina versioner av vad som hände under processen från standardreglerna till arbetet med konventionen påbörjades 2005. Lars PowerPoint-bild på detta var:

  • Arbetet fram till 1993 och standardreglerna var omfattande och engagerade flera delar av FN
  • WHO och ILO hade egna program  kopplade till funktionshinderfrågor, inte minst WHOs arbete med Community based rehabilitation 
  • Standardreglernas betydelse för att sprida frågor om situationen för människor med funktionsnedsättningar kan inte överskattas. Bengt som rapportör öppnade så många dörrar och startade massor av utvecklingsinsatser. 
  • Under 1990-talet kom också de första nationella diskrimineringsförbuden i t.ex. USA och GB.

En konvention var inte någon självklarhet men Lars visade nedanstående text på en PowerPoint-presentation:

  • Méxicos initiativ handlade inte om en MR-konvention utan en bred och omfattande konvention under samma sociala paraply (Commission for Social Development) som FN:s standardregler
  • Det ledde till en omfattande diskussion om var i FN-systemet konventionen skulle landa och vilken roll den skulle få. 
  • MR-sidan med Högkommissarien för mänskliga rättigheter i spetsen vann. Det fanns också annat motstånd. Bl.a. utryckte Bengt Lidqvist efarhåga för att det framgångsrika arbete han bedrivit som Speciell rapportör kunde riskeras. 
  • Jag tror att Bengts arbete snarare var en förutsättning för tillkomsten och inte minst för den snabba och omfattande ratificeringen av konventionen.

Kicki Nordström kom också in i den här diskussion med sin initierade inblick i hur den internationella funktionshinderrörelsen organiserade sig och bland annat bildade IDA utifrån den redan existerande ”panel of experts. En process som verkligen skulle behöva nedtecknas.

Konventionen blir till

Kicki Nordström och Tomas Lagerwall berättar inledningsvis om stora och mindre händelser med intressanta detaljer kring vad som försiggick både öppet och i kulisserna. Processer och händelser som fick FN att till slut bestämma sig för att påbörja konventionsprocessen.
Lars Lööv fortsatte med att beskriva för sin del hur en grupp med nationella MR-funktioner bildades och som han som Handikappombudsman i Sverige deltog i. 

  • Under första förhandlingsomgången var jag anmäld som delegat i den svenska statens delegation. Det skedde på kort varsel så jag kunde aldrig åka till New York. 
  • Från andra förhandlingstillfället deltog HO som oberoende nationell institution för mänskliga rättigheter på alla möten, antingen genom mig eller någon annan medarbetare eller båda delarna. 
  • HO utsågs ungefär halvvägs in i förhandlingarna att i samarbete med Irland företräda samtliga Europas NHRI i förhandlingarna.

Han beskrev vad han och Handikappombudsmannen gjorde i processen vid sidan av förhandlingstillfällena. 

  • Arrangerade ett möte med NHRI och funktionshinderrörelsen i Stockholm
  • Arrangerade ett arbetsmöte för europeiska NHRIs i Stockholm 
  • Arrangerade ett förmöte i New York inför en av slutförhandlingarna
  • Deltog i ett arbetsmöte arrangerat av Irlands kommission för mänskliga rättigheter
  • Deltog i ett arbetsmöte för NHRI och akademier arrangerat av juridiska fakulteten på Harvard
  • Deltog på flera nätverksträffar med NHRI hos FNs högkommissarie för mänskliga rättigheter och andra möten på Europeisk nivå.

Lars redogjorde också för två doktorsavhandlingar som beskriver konventionsprocessen. De gjordes som ett resultat av Handikappombudsmannen (HO) arbete i samband med framtagandet av konventionen. De aktuella avhandlingarna är:

  • HO bidrog till forskningen genom att låta en doktorand, Anna Bruce, från Raoul Wallenberg institutet delta under HOs namn. 
  • En av de tidigare medarbetarna på HO, Anna Nilsson, har även hon doktorerat på konventionen

Under presentationerna fördes spontana samtal mellan presentatörerna och med moderatorn som också deltagit i processen i FN på plats. 

Alternativrapport och granskningen 2014

Annika Jyrwall-Åkerberg beskrev sin egen karriär inom FN där hon upptäckte tekniken med att skriva en alternativrapport. Något som den svenska funktionshinderrörelsen blev intresserade av och sedan också gjorde en till 2014.års granskning. Annika höll i detta arbete. Just nu håller den samlade funktionshinderrörelsen på med ett liknande arbete som också ska leda till en alternativrapport som ska lämnas till FN:s granskningskommission i Geneve. 

Dagsläget

Mikael Klein berättade om det arbete som nu pågår inom funktionshinderrörelsen för att ta fram en alternativrapport. Mikael lyckades inte visa sin PowerPoint-bilder vid seminariet men det var detta han bland annat informerade om:

  • Konventionens övervakningskommitté lämnade sin frågelista (List of Issues) till Sverige i oktober 2018
  • Svenska regeringen ska lämna svar på frågorna senast den 1 oktober 2019
  • Sverige kallas till förhör tidigast 2020.

Nio arbetsgrupper arbetar just nu:

  • Lag och genomförande (1-5,13,33) Värd: Ola, ILI
  • Tillgänglighet (9, 11, 20) Värdar: Karro, DHR, Marie-Louise, Astma Allergi
  • Demokrati (18, 29, 21) Värd: Bengt-Erik, Dyslexiförbundet
  • Arbete och försörjning (26,27,28) Värd: Annica, Attention
  • Hälsa (25,26,30) Värd: Eva-Maria, Reumatikerförbundet
  • Tvångsvård (10, 14-17) Värdar: Jimmie, RSMH 
  • Barn, familj, utbildning (7,23,24) Värd: Agneta, Autism Asperger
  • LSS (19, 12) Värd: Anna, Downföreningen
  • Medvetandegöra, uppföljning (6-8, 22, 31, 32) Värd: Peter, Lika Unika

Arbetsgrupperna bedömer efterlevnaden av artiklarna

  • Finns svensk lagstiftning?
  • Fungerar det i praktiken?
  • Är rättigheterna utkrävbara?
  • Följs rättigheterna upp? (monitoring)
  • Finns kunskap och medvetenhet? (statsförvaltning, rättsväsende, rättighetsbärare)

Mikael berättade att arbetsgrupperna ska samla och sammanställa fakta (statistik, forskning, rapporter). De ska vara klara i oktober 2019. En nationell rapport ska publicera den 3 december 2019.

pastedGraphic_2.png

Avslutning

Jan-Peter Strömgren sammanfattade dagen med att konstatera att vi nog alla under seminariet fått ny information som tidigare inte varit känd för en bredare grupp. Jan-Peter berättade också om att HHF nu kommer att åter igen söka medel från arvsfonden för att få möjlighet att dokumentera det som under seminariet behandlats och beskrivits. 

Det är viktigt att vi tecknar ned och beskriver processen så att inte minst de unga och nya inom funktionshinderrörelse kan läsa och lära av historien. Den internationella funktionshinderrörelsen kan verkligen vara stolt över det arbete som man utförde före och under konventionsarbetet. Under devisen ”Nothing about us without us” lyckade man påverka textinnehållet med ca 75 procent.

Ny styrelse

Samma dag som seminariet om handikappkonventionen hölls hade HHF också sitt årsmöte. Nya ledamöter i HHF:S styrelse är Guy Lööv och Anna Wallsten, som efterträder Gunnar Sandström, SRF. De presenterar sig här nedan. I övrigt består styrelsen av J-P Strömgren, ordförande, Karin Månsson, sekreterare, Erling Södergren, kassör, Beatrice Christensen Sköld, redaktör, Emil Erdtman, Diana Chafik och Lars Hagström.

   pastedGraphic_3.png   Foto: Linnéa Bengtsson

 Guy Lööv

Jag började vid årsskiftet 1978/79 som handläggare på Synskadades Riksförbund (RF). Mina arbetsuppgifter inkluderade utbildning, arbete och rehabilitering. I mitten av 1980-talet skrev jag också en bok tillsammans med Håkan Ceder som hade titeln Utestängd – om handikappades arbetsvillkor. Jag utsågs också under denna tid till sakkunnig i Dataeffektutredningen. 

1988 började jag som intressepolitisk chef på DHR, där jag var anställd fram till 2001. Under tiden var jag dok tjänstledig vid några tillfällen för att arbeta som sekreterare i statliga utredningar. Den första om personliga assistenter. Efter en tid fick jag ett nytt uppdrag, som sekreterare i Lönebidragsutredningen och slutade då vid DHR. Därefter deltog jag i slutarbetet med Assistanskommittén.

År 2006 började jag arbeta som handläggare vid Pensionärernas Riksorganisation (PRO), där mina huvudsakliga arbetsuppgifter rörde äldreomsorg, kommunala pensionärsråd och tillgängliga miljöer. 2014 anställdes jag som politisk sakkunnig hos statsrådet Åsa Regnér. Jag slutade där efter ett år och blev då sekreterare i en statlig utredning om Hur man kan utveckla verksamheten med hjälp av välfärdsteknik.

pastedGraphic_4.png

Anna Wallsten

Anna Wallsten heter jag och arbetar som verksamhetsledare på Synskadades museum och som arkivarie på Synskadades riksförbund. Jag har förutom arkivarieutbildning en fil.kand. i etnologi. Min första kontakt med HHF var i samband med skrivandet av min kandidatuppsats ”Anpassad identitet – Om kvinnor med affektiva diagnoser och deras kontakter med psykvården”. Det ledde till att jag senare fick en praktikplats på Nordiska museet i HAIKU-projektet. Jag var också, som företrädare för Synskadades museum, en av deltagarna i nätverket FOKUS. 

Tidigare har jag suttit som ordförande för Ångestsyndromssällskapet i Västerås, och jag har nu en styrelsepost i föreningen Per Aron Borgs vänner. Som anställd på Synskadades museum brinner jag för att öka förståelsen för synskadades livsvillkor både förr och nu – inom och utanför vår organisation. Jag jobbar också med att försöka bredda perspektiven för att få syn på de berättelser som ”minoriteter inom minoriteten” bär på.  

Innan jag hamnade i Stockholm och kulturarvsbranschen bodde jag i Västerås och arbetade som mediasäljare. På fritiden tycker jag om att läsa och titta på intressanta dokumentärer. Den tid som blir över spenderar jag på Friskis&Svettis, på någon bra konsert i Stockholmsnatten eller med min dotter Luna. 

Danmark firar Bank-Mikkelsen

Dansk Handicapforbund håller en konferens den 7 juni till minnet av Niels Bank-Mikkelsens insats för rättighetstänkandet i Danmark.

Konferensen hålls i Handicaporganisationernes Hus i Hᴓje Tåstrup. Bland talarna märks professor Birgit Kirkebᴂk och landsformand Sytter Kristensen.

Anmälan kan ske på www.handicaphistrorien.dk , där ni också kan se ett detaljerat program.

Konferensen kostar 900 danska kronor för icke-medlemmar. 

Nytt arkivförbund

Den 13 – 14 maj höll det Svenska Arkivförbundet vårmöte och stämma på Stockholms Stadsarkiv.  Det var det nya arkivförbundets första årsmöte.  Det har kommit till genom en sammanslagning av Folkrörelsernas arkivförbund (FA) och Näringslivets arkivförening (NAF).  

Blad talarna fanns TF riksbibliotekarien Lars Ilshammar, riksantikvarie Lars Amreus och riksarkivarien Karin Åström. Stadsarkivarien Lennart Ploom som också var värd för stämman berättade om Stadsarkivets nya lokaler vid Liljeholmkajen, som dock inte ersätter lokalerna på Kungsklippan och Frihamnen utan är ett komplement. Det blir nu lättare att studera bebyggelsehandlingar, vård- och sjukhusarkiv och inte minst föreningsarkiv. Efter konferensen gjorde deltagarna ett studiebesök på Liljeholmskajen.  

För att ta sig till de nya arkivlokalerna kan man åka röda linjen (T-bana) till Liljeholmen eller buss 160 från Gullmarsplan och har hållplats nära arkivet.

Den officiella invigningen av arkivet blir först i höst.  

****************************************************************

Redaktion: Beatrice Christensen Sköld (beatriceskold@gmail.com), Diana Chafik och Emil Erdtman

****************************************************************

Borstbindare i verkstad

Medlemsblad nr 2/2019

Medlemsbladet finns här att läsa i formaten PDF eller WORD.

Ordföranden har ordet: FN.s internationella handikappår via standardregler till FN-konvention.

När föreningen har sitt årsmöte den 26 april kommer vi förmiddagen ha ett seminarium med titeln ”UNCRPD, vägen till en FN-konvention”. Det visar sig att alldeles för få har kunskap också om mer näraliggande historia om utvecklingar för personer med funktionsnedsättning och vilka människor som gjorde vad och när. Tyvärr är det också så att dokumentationen visar sig bristfällig. Vidare är många av de personer som medverkat inte längre i livet. Denna gång ska vi uppmärksamma tillblivelsen av konventionen i FN men detta gäller en rad andra områden som den senaste 50-årsperioden skapa ny förutsättning för personer med funktionsnedsättning. Exempel på näraliggande reformer som skulle behöva beskrivas är hjälpmedelsutvecklingen från 1900-talets början och självklart LSS-lagstiftningen. Annat kan också behöva beskrivas. 

Själv var jag på besök hos Hörselskadades Riksförbund i höstas när de invigde sina nya kanslilokaler i Kista. Då presenterade förbundsordföranden en kort men intressant beskrivning av på vilka adresser förbundet befunnit sig sedan 1921 då förbundet startade under namnet ”de dövas väl”. En intressant resa genom Stockholm men också en tydlig resa från innerstaden till förorterna. En liknande resa har många förbund gjort, inte bara inom funktionshinderrörelsen. Vi gör ett försök med att i medlemsbladet göra sådana lite enklare beskrivningar. På sikt kan det kanske leda till andra och större projekt med analys av varför vi flyttar ut. Det gör långt ifrån alla som exempelvis fackföreningsrörelsen, de politiska partierna och andra starka intressegrupper.

Tillbaka till vårt seminarium den 26 april. Då kommer ni att få träffa bl.a. Kicki Nordström, Tomas Lagerwall, Lars Lööw, Annika Jyrvall Åkerblom och Mikael Klein alla med olika roller i processen. Jag är övertygad om att det blir en intressant förmiddag.

Vid årsmötet kommer en av grundarna till HHF att lämna styrelsearbetet nämligen Claes G Olsson. Hans betydelse för HHF går nog inte att överskatta så kom du också och tacka honom för initiativet och alla år i föreningens tjänst. Vi ses den 26 april.

Jan-Peter Strömgren

Ordförande

Öppet seminarium 26 april 2019, kl 09.30 -12-30 

om UNCRPD, vägen till en FN-konvention

Medverkande:

  • Kicki Norström, f. ordförande och ledamot av IDA och verksam inom SRF
  • Tomas Lagervall, f.  generalsekreterare RI och verksam vid Hjälpmedelsinstitutet
  • Lars Lööw, generaldirektör, tidigare Handikappombudsman
  • Annika Jyrvall Åkerberg, Senior Legal Advisor, Civil Rights Defenders
  • Mikael Klein, intressepolitisk chef, Funktionsrätt Sverige
  • Christer Degsell, Styrelseledamot, Handikapphistoriska föreningen
  • Plats: ABF-huset, Sandlersalen 41, Stockholm
  • Varmt välkomna

Efter Seminariet följer Handikapphistoriska föreningens årsmöte i samma lokal. 

Så började det….

HHF:s medlemblad startar nu en ny serie om var och hur föreningarna eller förbunden för olika grupper av personer med funktionsnedsättning började sin verksamhet.

Först ut är De Blindas Förening, föregångaren till Synskadades Riksförbund och Hörselskadades.

De Blindas Förening – Synskadades Riksförbund

I De Blindas Tidskrift nummer 6/1929 berättar Gustaf Stenquist hur det gick till när De Blindas Förening bildades. Redan 1888 beslutade korgmakarna vid Arbetshemmet för Blinda i Stockholm och några tillresta personer, som tidigare varit elever på Manillainstitutets blindavdelning, att bilda en intresseförening.  Den synskadade tidningsredaktören Daniel Kjellin stödde också saken. En enda kvinna var med bland stiftarna. Hon hette Emmy Hammarstrand och skulle så småningom gifta sig med Stenquist.  Ledare för föreningen blev borstbindaren Petter Svensson som var arbetsledare på Arbetshemmet för blinda.  Värvandet av medlemmar till den nya föreningen gick långsamt När Stenquist kom tillbaka till arbetshemmet 1889 blev det fart på värvningskampanjen. 

Den första anspråkslösa möteslokalen var en Goodtemplarsal på Jungfrugatan på Östermalm i Stockholm. Det var svårt att få ihop tillräckligt med pengar att hyra en  riktig föreningslokal.  Bara tillfälliga lösningar stod till buds, exempelvis hölls ett av de första årsmötena i Östermalms Kyrkosal. Vi flera tillfällen hölls styrelse- och medlemsmöten hemma hos familjen Engelke, som  var engagerade på  blindinstitutets punktskriftstryckeri.   Vid mitten av 1890-talet hade föreningen så många medlemmar att den behövde en större permanent lokal. Svensson och Stenquist vände sig då till direktör O.E. Borg som tidigare varit rektor för döv- och blindinstitutet på Manilla. Han ordnade så att föreningen gratis fick använda en lokal i Beskowska skolan.

Den första regelrätta ordföranden för De Blindas Förening var korgmakaren Gustaf Johansson medan Petter Svensson blev kassör. Johansson avgick efter ett år och Svensson blev då ordförande. Gustaf Stenquist övertog då sysslan som kassör. Under DBF:s första år var det ömsom Johansson och ömsom Svensson som innehade ordförandeposten. 1902 blev Alrik Lundberg ordförande. Han hade redan tidigare samlat pengar till pension- och sjukkassan. Nu gjorde han allt för att föreningen skulle få tillräckliga inkomster att köpa en föreningslokal.  1906 hade han lyckats samla in 165 000 kr och föreningen kunde nu förvärva en fastighet på Majorsgatan 12 i Stockholm. Där inrymdes också verkstäder och bostäder för medlemmar.

pastedGraphic_1.png

DBF:s verkstad på Majorsgatan. Källa: SRF:s museum

 År 1951 flyttade föreningen till nya fastigheter på Gotlandsgatan på Söder.  Då hade man också fått statsbidrag för bygget.  Men man hade också skaffat en industritomt nära Skogskyrkogården i Enskede, en förort till Stockholm. Där byggdes Blifa, en fabrik som tillverkade tvättmedel och andra hygienartiklar, en industrifastigheter.  På samma tomt byggdes också ett föreningshus som blev klart 1974 och där Synskadades Riksförbunds rikskansli haft sina lokaler sedan dess. 

Beatrice Christensen Sköld  

Hörselskadades Riksförbund

När jag besökte invigningen i december 2018 av HRF:s nya kanslilokaler i Kista, Stockholm berättade förbundsordförande Mattias Lundekvam helt kort om de platser som förbundets kansli befunnit sig på under förbundets snart 100-åriga historia. Jag tycker att det var en kort och intressant information. Åsa Wilén Sjöberg har med hjälp av Arne Forsberg ställt samman det hela. Jag tycker att det var intressant att ge fler den informationen som redovisas nedan. Kanske kan det locka andra att göra likande korta beskrivningar. PÅ sikt kan jag tänka mig att det skulle vara intressant att studera dessa lokalplaceringar över tid. Tydligt är att funktionshinderrörelsen flyttat sig från Stockholms innerstad till förorterna om man är placerad i Stockholm.

Jan-Peter Strömgren

Hörselskadades Riksförbunds kanslilokaler från start till nu, 2019

Brunkebergs torg

1921 grundade Gerda Meyerson Dövas Väl. Vi inrymdes då på Brunkebergstorg från 1921-1924. Första ordförande som då titulerades Kansliråd var K.L.E Sandberg. Han var ordförande 1921-1924. Nu kommer dock inte detta att handla om våra tidigare ordförande, utom om var vårt kansli har varit beläget genom tiderna. 

Norra Smedjegatan

1924 gick flytten till Norra Smedjegatan, (gatan som försvann när Gallerian byggdes) där stannade vi inte länge då vi samma år flyttade vidare till Smålandsgatan 20. Där stannade vi i sex år tills vi flyttade in på Östermalmsgatan 62 1928.

Östermalmsgatan 62

Litet utdrag ur föreningens dåtida tidning Meddelanden från Dövas Väl 1928, efter inflyttningen på Östermalmsgatan 62

 ”Nu har vi fått rymligt, 5 rum och kök. Den 11 oktober hade vi samkväm här och 70 personer kom och var nyfikna på den nya lokalen och alla blev så överraskade att vi fått så stort”.

Linnégatan 22 och Valhallavägen 120

1935 var det dags för flytt igen, denna gång blev det Linnégatan 22, där blev det bara ett år för att sen inflyttade vi på Valhallavägen 120. 

Linnegatan 34 och Kommendörsgatan 30

1941 var det dags att packa ihop igen och denna gång blev det Linnégatan 34. Där stannade vi till 1955, då vi flyttade till Kommendörsgatan 30. 

Skeppsbron 34 och Sköldungagatan 7

Nu har vi kommit till 1962 och fått nya lokaler på Skeppsbron 34 i Gamla Stan. Där stannade vi till 1973, då vi flyttade in i huset på Sköldungagatan 7 och där var vi kvar länge. 

 

Gävlegatan och Isafjordsgatan, Kista

I slutet av 1997 blev det flytt och då till Gävlegatan 16 i Vasastan, där de flesta av oss känner igen oss. Där blev det många år. Tills nu i juni 2018 då vi flyttade in i våra nya lokaler här i Kista.

Med efterforskningar har jag hittat dessa uppgifter i ”Auris” och i ”Meddelanden från Dövas Väl”. Arne Forsberg har också hjälpt till att leta i pärmarna. 

Åsa Wilén Sjöberg

Epokgörande tillgänglighet och ifrågasatt välgörenhet – ett stycke historia

Stiftelsen Fokus avvecklades i december 2014. Röda fjädern-insamlingen och Fokushusen som byggdes med insamlade medel har haft en epokgörande betydelse samtidigt som insamling och välgörenhet debatterats och ifrågasatts. 

Stiftelsen Fokus avvecklingen diskuterades under flera år i stiftelsens styrelse och i förbunden som ingick i stiftelsen. Stiftelsens medel kunde användas relativt flexibelt vilket var en uppskattad möjlighet. Men det innebar också en besvärande oklarhet eftersom förbunden har egna fonder idag, och ingår i olika samarbeten. I detta läge var det ett enigt beslut att avveckla stiftelsen Fokus.

Stiftelsen uppdrog åt journalist Erika Wermeling att göra några nedslag i stiftelsens historia och kopplingar till hur det såg ut 2015.

Karin Månsson

ordförande i stiftelsen Fokus 2008-2014, representant för Neuroförbundet

idag ledamot i Handikapphistoriska Föreningens styrelse”

Erika Wermelingns artiklar om Fokus finns att läsa på nedanstående länka

Doften av balsampopplarna – av Claes G. Olsson

Egentligen borde vi väl alla tänka igenom varför vi blivit som vi blivit, vilka faktorer som en gång formade vår personlighet och i vilket sammanhang vi växte upp. Gå till botten med oss själva – för att upptäcka att det under varje botten ligger en annan. Att sondera minnet efter barndomens känslor och upplevelser är nämligen ett bedrägligt arbete. På de platser i minnet där det med största sannolikhet brunnit starka känsloeldar är det för alltid utbränt och tomt. Det allra svåraste är slutet, då allt vi minns är förvanskat genom livsloppets vindlingar och omtolkningar.

Att minnena ljuger står klart för var och en som försökt jämföra barndomsminnen med sina syskon. Den intressanta frågan är som Claes G Olsson (född 1942) skriver i Doften av balsampopplarna – en uppväxt i skuggan av tuberkulos (2018 Recito förlag) HUR minnet ljuger och varför just så. I boken på drygt 300 sidor tar oss Claes med på en upptäcktsfärd till barndomens Ytterån nordväst om Östersund i Jämtland. Anteckningar, foton och dokument som han långt senare i livet fått tag på blir till skelett för de minnesbilder och drömmar som framträder från tidiga år, skolgång och pubertet.

Avgörande för livsutvecklingen var separationen från föräldrarna strax före treårsåldern. När tuberkulosen – eller lungsoten – tragglade sig genom landet sammanfördes föräldrarna med många andra ur sin generation på landets sanatorier. Dessa har kallats ”dödens väntrum” (av Sven Stolpe), men var också drivbänkar för kultur och bildning. En hel sanatorielitteratur finns och har för Claes varit till hjälp i förståelsen av föräldrarna. Själva berättade de varken om sjukdomen eller  om vad som skulle hända med Claes och hans bror.

Till hjälp finns också moderns journaler (”sannolikt föreligger hårt leverne…” osv), medan faderns inte går att finna. Det gäller även hans grav. Modern rensade bort alla spår av honom och under sin religiösa period kände sig Claes mer övertygad om Guds existens än om sin egen fars. Dennes stilmedvetenhet och finess blir ändå – tillsammans med en kvarlämnad skinnportmonnä – ett smalt band livet igenom. Boken återvänder ett par gånger till en lunch, då pappa Herbert kom ovanligt nära sin son genom att böja sig ner och knyta hans slips inför restaurangbesöket.

Medan fadern försvann ur sonens liv och dog 1950, återvände modern Ann-Marie från sanatoriet. Därför hette inte Claes idol Elvis Presley eller Tommy Steele utan Bo Carstensen –  Sollidens sanatorieläkare, han som botade mor (men alltså inte far). Men den förtroendefulla relationen till modern var för alltid skadad och några berättelser att hänga upp minnet på lämnade hon inte efter sig. Frågan om varför hon teg återkommer – en tystnad som Claes förbannar, men också förklarar. Föräldrarna var båda ”oäkta” och växte upp som fosterbarn. De hade brutit med allt som hörde till barndomen och sökte sig mot den sekulära och moderna borgerliga livsstilen i staden.

Även Claes blev ett fosterbarn, men trots att fostermor Selma var över 60 och en strängt konservativ pingstvän, som med hjälp av björkriset försökte hålla de båda bröderna borta från världens synd, finns en tacksamhet över att ha sluppit barnhem och adoption. Med list (och kanske en lögn) och envishet förhindrade Selma och modern att barnen kom i myndigheternas grepp. Men det är Selma som pryder bokens omslag. Claes skriver:
”Hon som i alla avseenden var olik min mor, mer än dubbelt så gammal och aldrig hade haft egna barn, en ensamstående äldre kvinna som levde i de djupt troendes fundamentalistiska föreställningsvärld” blev ”den enda person vi hade att ty oss till, därför blev hon vår trygghet, en ersättning både för mor och far och alla försvunna släktingar och bekanta.”

En ersättning för släkten blir för vissa den religiösa gemenskapen, men så enkelt var det inte för Claes. Han levde i spänningsfältet mellan moderns religionskritiska livshållning och fostermoderns moralistiska tro. Skur-Selma var en av de många ensamstående kvinnor ur arbetarklassen som valde pingströrelsen. Den förenade en nostalgisk tillbakablick mot ett samhälle utan nöjen och flärd med ett rebelliskt uppror mot en auktoritär myndighetskyrka. Claes skrämdes av det högljudda tungotalet under bönemötena och gruvade sig för Evighetens tutande hornmusik, men tyckte om att vistas i den folktomma kyrksalen, som låg under vaktmästarbostaden där han bodde. Jag uppskattar – och känner igen – ambivalensen inför den folkliga frikyrkligheten på den svenska landsbygden. Intressant är till exempel beskrivningen av predikanter som ”ser” honom som barn och tar honom ut på fisketurer – kanske ett uttryck för ett på sin tid ”nytt” manlighetsideal utan våldsamhet och hårda ord.

Parat med den underliggande oron och rädslan att åter bli lämnad fanns upplevelsen av att vara speciell, ja till och märkvärdig, något som kanske inte var så gångbart i 40-talets Jämtland. Till märkvärdigheten hörde skörheten och sjukdomen, den fläck på lungan som han med viss stolthet bar och som gjorde sig påmind i form av en ständig känsla av att vara sjuk och döende. Men även det faktum att ha bott de första åren av sitt liv inne i centrala Östersund var en avvikelse i Ytterån. Stadens modernitet och dragningskraft satte sin prägel på identiteten, trots att skrämmande och ångestfyllda upplevelser, som en brand och skolans virrvarr av korridorer och klassrum, också förknippades med staden.

I början av 1800-talet hade Östersund bara några hundra invånare, men som länets enda stad och centrum för politik och kultur lyste dess ljus desto klarare. 1886 bildades en fornminnesförening och året därpå en rösträttsförening. Den bekanta triaden arbetarrörelse, nykterhetsrörelse och frikyrka stod i ett så mycket bredare sällskap. Men någon hembygdskunskap och lokalhistoria förmedlades inte i Alsenskolan i Ytterån. Folkmusik, dräkter och dialekt var inte heller något som präglade denna by, som vuxit fram kring timmerflottning och några småindustrier.

Vid sekelskiftet lockade kurortens järnhaltiga vatten högreståndskunder från hela landet. Det är i den igenväxta kurortsparken som boktitelns balsampopplar doftar. Överhuvudtaget spelar dofterna stor roll för minnets återupplivande. Maträtter nämns, men verkar spela mindre roll för Claes, även om minnet av livets första honungsmelon vid Storsjöns strand är mycket vackert.

I brist på berättelser från släkt och ortsbor blir etnologin en metod för att dyrka upp barndomen. Denna vetenskaps begreppsvärldar som spänningen mellan stad och land, platsens betydelse eller det relativa i begreppet smuts får sin konkreta gestaltning i den borgerligt möblerade stadslägenheten på Prästgatan 50A och den förfallna gammelgården med sitt utedass på andra sidan landsvägen och kökets utdragssoffa där Selma och de två pojkarna delade bädd under vinterhalvåret.

Etnologin leder Claes tillbaka till barndomens by där han sökt upp gamla bekanta och även hållit föredrag på senare år. Ibland hade det varit intressant med ännu djupare etnologiska analyser av till exempel järnvägens, timmerflottarnas eller fiskets betydelse. Fascinerande är också minnet av den sommar då Claes upptogs i ett arbetslag som tillfälligt lagade en järnvägsbro i Ytterån.

Från medelmåttiga skolbetyg, bland annat på grund av skolans oförståelse för dyslexin, över yrkesverksamhet som damfrisör nådde Claes 2010 doktorsgrad med avhandlingen Omsorg och kontroll – en handikapphistorisk studie över tiden 1750-1930. Barndomens möten med samlaren Mus-Olle och översättaren Arthur Magnusson har säkert puffat på mot etnologistudierna, men mot dess inriktning på handikapphistoria har även andra personligheter givit inspiration. Som Tord, som på grund av sin funktionsnedsättning aldrig fick gå i skola, men skjutsade Claes på sin trehjuling mellan de glesa husen i Ytterån.

Claes G Olssons intresse för handikapphistoria ledde 1987 fram till bildandet av Handikapphistoriska föreningen. Sin egen bakgrund har han till exempel använt genom att låta etnologiprofessor Billy Ehn skriva en internationellt publicerad artikel utifrån moderns journaler och anteckningar.

En doktorsavhandling är en stark bedrift, men Doften av balsampopplarna är kanske en ännu större personlig kraftansträngning –  om än på ett annat sätt. Och som med alla goda böcker uppstår igenkänning. Undertonen av sorg och övergivenhet slår an en sträng, eftersom jag själv skildes från min mor just i samma ålder som Claes och även kan känna igen hur ett yngre syskon, som inte drabbas i samma känsliga ålder, växer upp till en trygg och helgjuten person. Till och med doften av popplarna får jag i näsan, i mitt fall de som växte i herrgårdsallén mot folkhögskolan där jag växte upp. Kanske skulle man ändå ta modet till sig och börja nysta i dessa avlägsna men ständigt närvarande nervtrådar. Tack ska du ha för den idén Claes!

Emil Erdtman

pastedGraphic_2.png  fpastedGraphic_3.png 

Klassiker ny e-bok

Den österrikiske författaren Stefan Zweigs bok Själslig läkekonst som utkom  på svenska första gången år 1932, har nu kommit som e-bok ( EPUB, 45 kronor). I boken skildrar Zweig  bland annat hur läkaren  Messmer botade blinda och andra personer med en funktionsnedsättning med hjälp av vad han kallade animal magnetism.  En av hans patienter var kompositören och pianisten Maria Theresia von Paradis. Hon var samtida med Mozart. Enligt Zweig blev hon blind vid 4 års ålder. Hon skrev en opera Rinaldo och Alcina som fortfarande uppförs då och då.  Den blinda läraren Weisenburg, från Mannheim i Tyskland,  konstruerade ett taktils notsystem för henne. Under en konsertturné i Europa träffade hon Valetin Haüy , som imponerades av henne och även av hennes pedagogiska hjälpmedel. Haüy rådgjorde också med Paradis då han utvecklade sitt pedagogiska system för synskadade elever.

Det är inte känt vad som orsakade Maria Theresia von Paradis synskada. I en  medicinhistorisk artikel av Marlene Jantsch från 1955, spekulerar författaren om det kan ha varit en form av hysteria som orsakade  Paradis blindhet. Messmer var också inne på detta spår och menade att hans terapi inneburit rena förbättringar och skulle leda till att flickan, då 17 år, skulle få tillbaka synen. Föräldrarna  stoppade Messmers behandlingar då det var rädda för att förlora den kejserliga pension  på 200 dukater om året om Maria Theresia botades.

________________________________________________________________________

Ansvariga för medlemsblad nr 1 februari 2019 

Beatrice Christensen Sköld (beatriceskold@gmail.com) samt Diana Chafik och  Emil Erdtman

 
e-mail: medlemsbladet@hhf.se

Adressändring

Vänligen anmäl adressändring eller ändring av e-mail till: medlemsregistret@hhf.se

Jydske Asyls kyrkogård invigd 1857. Kärra: Konstmuseum og Psykiatrisk historisk musum, Århus

Medlemsblad nr 1/2019

Texten finns nedan eller som PDF eller WORD

Ordföranden har ordet: Nytt politiskt landskap

Till slut fick vi en regering som enligt egen utsago tar sin form utifrån ”ett nytt politiskt landskap”. Det kanske är så men det jag omedelbart funderar över är om det har någon direkt betydelse för mig och det som jag sysslar med. Framtidens historieskrivare får vara de som kan uttala sig om det. Det jag tror kan vara möjligt är att vi får en annan hantering av LSS-lagstiftningen än vad som föreslås i den nyligen framlagda utredningen. Det kan se ut som att det inte är en slump att vi samtidigt firar att FN-konventionen firar tio år sedan Sverige ratificerade den. Därmed skulle den efterlevas i Sverige. Något som granskas regelbundet av FN. Detta skedde första gången 2014 och är nu aktuellt igen. I konventionen nämns behovet av en oberoende MR-funktion i landet. En sådan har nu angivits i regeringsdeklarationen. Jag hoppas verkligen att det blir så. Konventionen måste märkas tydligare i det dagliga arbetet och vardagen i Sverige än vad som nu sker. 

HHF har årsmöte den 26 april som traditionellt avhålls i ABF-huset i Stockholm. Planen är då att vi ska ett seminarium i anslutning till årsmötet där ambitionen är att ge en bredare tillbakablick på vad som ledde fram till att vi nu har en konvention. Vi kommer att ha vår början i 1980-talet då FN 1981 hade ett handikappår. Nästa viktiga steg blev FN:s standardregler och en särskild rapportör med ”panel of experts”. 

Därefter bildas IDA (International Disabilty Alliance) av de internationella funktionshinderorganisationerna och så börjar arbetet i FN med att arbeta fram en konvention. HHF:s mångåriga ordförande Bengt Lindqvist hade en central roll i denna process. Jag hoppas att detta ska vara ett givande seminarium med ny information för de som inte varit med hela vägen. Några av oss har det och har ett ansvar för att detta blir beskrivet. Det är också grundtanken med det projekt som HHF har sökt medel för hos arvsfonden men ännu inte fått något beslut om.

Året som ligger framför oss präglas av att vi måste fortsätta arbetet med att hitta en finansiering som gör att vi skulle kunna skapa en kansliresurs vilket skulle skapa helt andra förutsättningar för föreningens verksamhet. En annan viktig uppgift är förstås att öka antalet medlemmar såväl enskilda som organisationer.

Med det nya politiska landskapet ska det också bli intressant att se om det innebär förändringar och förbättringar i funktionshindrades livsvillkor. En viktig del i det vore att vi och andra får bättre förutsättningar för att beskriva och bevara funktionshindrades kulturarv.

Jan-Peter Strömgren, Ordförande HHF

Bokanmälan: Respekt för kroppen, också när den är död

Senaste numret av den danska Handicaphistorisk Tidskrift (nr 40) är huvudtemat förhållandet mellan forskningsintresse och respekt för kroppen sett ur ett historiskt perspektiv. Artiklarna är en uppföljning av en temadag i juni 2018 anordnad av danska Handikapphistoriska föreningen om respekten för kroppen, också när den är död.

Författare är Signe Goldman, Tim Flohr Sörensen och Birgit Kirkebᴂk bidrar med var sin artikel där de diskuteras synen på vad man kallar ”de hjärnlösas kyrkogård”, kyrkogårdar som använts för att begrava patienter med psykiska besvär och som ligger i anslutning till mentalsjukhus. Dessa kyrkogårdar var inte ”vigda”, patienterna begravdes således inte i vigd jord och omfattas inte av nuvarande lagstiftning för begravningsplatser.

Signe Goldman är fotograf och har dokumenterat  Annebergsparken i Nykᴓbing,  där det legat ett psykiatriskt sjukhus som idag är museum.  Parken har också kallats för den hjärnlösa kyrkogården. Namnet anspelar på seden att ta bort de döda patienternas hjärnor innan de begrovs. Sådana kyrkogårdar grundades runt om i Danmark mellan åren 1809 0ch 1920. Idag är de flesta helt borta eller endast bevarade som parkanläggningar med få eller inga spår av de avlidnas gravar. 

Tim Flohr Sᴓrensen berättar om två kyrkogårdar som hörde samman med mentalsjukhus. Den ena ligger vid psykiatrisjukhuset i Risskov och skulle upphöra och ge mark åt nya bostäder. Detta politiska beslut vållade stor debatt. Den andra är Skovkirkegården  i Nykᴓbing, Själland,  anlagd 1915. I anslutning till den senare finns också en byggnad där de dödas hjärnor ingår i en preparatsamling.

Sörensen konstaterar att hjärnkyrkogårdarna inte omfattas av de bestämmelser som gäller andra kyrkogårdar och begravningsplatser. Han ställer sig frågan vilka är grunderna för beslut om bevarande alternativt nedläggelse? Vilka estetiska och etiska bedömningar ska göras vid ärenden av detta slag?  Synen på de olika kyrkogårdarna skiljer sig från ort till ort. När det gäller Skovkirkegården konstaterar Sörensen att den omgärdas av en viss respekt, men det beror snarast på att på samma plats finns en gravhög från bronsåldern och denna grav är fridlyst och förhindrar att här byggs nya hus.  Helt nyligen blev också själva kyrkogården fredad. Däremot skedde något sådant inte när det gäller kyrkogården i Risskov, där det nu skall byggas bostäder. Man bevarade dock några gravstenar som fördes till ett närliggande ställe. 

Birgit Kirkebᴂk följer i sin artikel under temat hjärnlösas kyrkogård med en skildring av ett enskilt människoöde ,Marie Heertfort  (g. Carlsen). Marie Heertfort var född 1878; hennes far var läkare och hennes mor prästdotter. Hon gifte sig år 1900 med Hjalmar Carlsen, som då ägde en klichéfabrik i Odense. I rask takt födde Marie sju barn, det sista år 1912, och det var i samband med den sista förlossningen hon börjar få psykiska besvär. 1913 fördes hon till Sct. Hans Hospital men flyttades år 1916 därifrån till Amtshospitalet i Nyköping. Här stannade hon till sin död den 27 mars 1917. Under sjukhusvistelsen blev det skilsmässa och mannen gifte om sig. Maries diagnos var schizofreni. Hennes levnadstecknare Hanne Thorup Koudal försöker i en artikel (2006) dock fastställa Maries sjukdom och fann flera orsaker till hennes tillstånd. Hon menar att de många graviditeterna måtte ha tärt på Maries psykiska hälsa. 

Hänvisar till psykiatern Mogens Mellergaard  som kritiserar dåtidens sätt att skriva medicinska  journaler och säger sig vara osäker om det verkligen var schizofreni Marie Carlsen led av. Han menar att det snarare var frågan om en förlossningspsykos. Då man på 1800-1900-talet förde patienter till mentalsjukhus undersökte man sällan den fysiska delen utan endast den psykiska. Marie hade bl.a. diagnosticerats för förstoring av sköldkörteln , vilket mycket väl kan ha påverkat hennes psyke. Hon liksom många andra patienter begrovs på sjukhusets kyrkogård efter det att hennes hjärna undersökts och placerats i en burk med sprit.  Några fel på hjärnan hittade man aldrig.

Beatrice Christensen Sköld

Jydske Asyls kyrkogård invigd 1857. Kärra: Konstmuseum og Psykiatrisk historisk musum, Århus
Jydske Asyls kyrkogård invigd 1857. Kärra: Konstmuseum og Psykiatrisk historisk musum, Århus

Bildtext: Jydske Asyls kyrkogård invigd 1857. Kärra: Konstmuseum og Psykiatrisk historisk musum, Århus

HandikappHistoriska Föreningens Vårseminarium och Årsmöte

Tid: fredagen den 26 april 2019

Plats: ABF-huset, Sandlersalen, Sveavägen 41, Stockholm

Årsmötet börjar kl. 13.30
Årsmöteshandlingar och seminarieprogram finns att tillgå på webbsidan inom kort: www.hhf.se

Där finns också anmälningsblanketten. Den som inte har tillgång till webben, anmäl till undertecknad på nedanstående e-postadress eller
tel: 073-917 55 28.

Vårens seminarium – UNCRPD, vägen till en FN-konvention

Vi börjar kl. 09.30 och vi bryter för lunch kl. 12.30.
I år är det tio år sedan UNCRPD trädde i kraft i Sverige. Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning ska därmed följas i Sverige och har blivit en självklarhet i många sammanhang. Dock är det mycket kvar att göra. Den nämns som utgångspunkt i regeringens funktionshinderpolicy och den har blivit ett allt vassare juridiskt verktyg för personer med funktionsnedsättning. 

Men vägen till ratificering av konventionen var allt annat än självklar. Inte minst för att idén om en särskild konvention om funktionsnedsättning möte motstånd inom den svenska handikapprörelsen.

Under seminariet kommer personer som var centrala i arbetet som ledde fram till konventionen berätta vad som startade processen, om motståndet som fanns och en  den slutliga ratificeringsresan som är okänd för många, både inom och utanför handikapprörelsen. Seminariet är gratis och öppet för alla. Seminariet sker i samverkan med ABF Stockholm. Lunch kan intas i restaurangen på samma plan som möteslokalen eller i ABF:s café i bottenplanet. Var och en betalar själv.

OBS! Hörslinga finns. Tolkhjälp beställer du enklast själv. Kom gärna doftfri.       

Varmt välkomna till årsmöte och seminarium!

Jan-Peter Strömgren, Ordförande

HandikappHistoriska Föreningen                      

Org.nr 80 20 17- 0778                                              

Postgiro 15 34 76-7
c/o Jan-Peter Strömgren, Messeniusgatan 1, 112 57 STOCKHOLM          

E-post: jpshrf@gmail.com              Webbsida: www.hhf.se

Temavisningar på museet Vikingaliv

Alla känner inte till att det i Stockholm finns ett s.k. interaktivt museum på Djurgårdsvägen 48. Där väljer du själv de ämnen som intresserar dig mest.  Du kan till exempel följa med på vikingafärden ”Ragnfrids Saga”. Rangfrid är en kvinna vars man Harald har försatt familjen i en svår ekonomisk situation och måste ge sig iväg på vikingatåg. Frågan är, kommer han att lyckas rädda gård, grund och ära?

På museet finns också en restaurang som heter Glöd, där det serveras nordisk mat samt en museibutik.

För att komma till museet tar man antingen spårvagn nr 7 till Liljevalchs/Gröna Lund eller buss 67 till samma hållplats. Man kan också åka Djurgårdsfärjan till Allmänna gränd. Öppettider: kl 11-17. Entré Vuxna, 159 kr, seniorer 139 kr, barn 17-15 år119 kr, barn 0-7 gratis.

Intressant i arkiven: Herta Svenson arkiv, Kvinnsam, Göteborg

I samhällets arkiv finns många dokument som ger oss information om funktionshindrades liv i äldre tider. Ett av dem är Herta Svensson arkiv som finns i Kvinnohistoriska samlingarna (Kvinnsam) vid Göteborgs universitetsbibliotek. 

Herta Svensson utbildade sig till lärare. Hon var bl.a. privatlärare i Natanael Beskows familj och undervisade vid Djursholms samskola. När Svenska tobaksmonopolet etablerades 1914 blev Herta Svensson, på Kerstin Hesselgrens initiativ, anställd som ”fabrikssyster”. 1921 ändrades titeln och hon blev Sveriges första personalkonsulent. Som sådan ägnade hon sig framför allt åt sociala frågor och åt att organisera fritidsverksamhet för de anställda och deras familjer. 

Genom familjen Beskow hade hon kommit i kontakt med den s.k. settlementrörelsen, som i Sverige blev hemgårdsrörelsen. Man arbetade för gemenskap över sociala, kulturella och religiösa gränser, med den kristna broderskapstanken som utgångspunkt. Den första hemgården var Birkagården, grundad 1912 av bl.a. Natanael Beskow. 1916 grundades den andra, Södergården, tack vare Herta Svensson. Hon var också en av initiativtagarna till ”stugrörelsen”, som öppnade sommarstugor för överansträngda arbeterskor.

Herta Svenssons verksamhet vid Tobaksmonopolet omfattade bl.a. sjukvård, hjälpverksamhet, utbildning, barnkolonier och fritidsfrågor. Särskilt intressanta är hennes rapporter från besök hos monopolets blinda tobaksarbeterskor.  De började som cigarettrullerskor men när produktionen mekaniserades blev de tobakskontrollanter. Herta gjorde även hembesök hos dem när de var sjuka och man får en inblick i deras hemförhållanden..  

Om Herta Svensson
Movitz Petroselli, Inga, Kvinnodebatten och tobaksarbeterskornas situation under tidigt 1900-tal. – Göteborg, 1992. – Uppsats.
Sundin, Sven Z., Södergården : Sveriges andra hemgård 1916-1986. – Stockholm, 1986.

Av Herta Svensson
Folkhögskolans betydelse från industriens synpunkt. – Föredrag vid mötet i Lahti 1936, dvs Nordiska folkhögskolemötet där. Betydelsen för industriens arbetare. Erfarenheter från Svenska tobaksmonopolets fabriker. – Ingår i: Tidskrift för svenska folkhögskolan, 1937:3, s.216-226.

Källor: Kvinnsams webbsida, Göteborgs universitetsbibliotek

Beatrice Christensen Sköld (2017) Hundra år med KMA. Stockholm:

Kronprinsessan Margaretas arbetsnämnd för synskadade.

Redaktionsruta

Ansvariga för medlemsbladet nr 1 februari 2019: Beatrice Christensen Sköld (beatriceskold@gmail.com) samt Diana Chafik och Emil Erdtman. Mail: medlemsbladet@hhf.se Adressändring:
Vänligen anmäl adressändring eller ändring av e-mail till medlemsregistret@hhf.se

Folksamling som lyssnar på föreläsare

Medlemsblad nr 5 2018

Ur innehållet Medlemsblad nr 5 2018

Ordföranden har ordet: Åren går och historien fylls på och växer 
Rapport från minnesseminarium för Barbro Carlsson 
Skolan och barn med funktionsnedsättning – en utveckling längs tre olika spår 1807 – 1962 
Montessoris pedagogik för barn med utvecklingsstörning 
Texter om rättigheter och rättighetstänkande 

Panelsamtal i Almedalen 2018

Medlemsblad 4 2018

Medlemsblad nr 2 2018

Medlemsbladet utkommer 5 gånger under året. Det skickas till alla medlemmar via mejl, svartskrift eller Daisy. Medlemsblad nr 2 2018 har nu utkommit med fjorton sidor intressant läsning och information.

Medlemsblad nr 1 2018

Medlemsbladet utkommer 5 gånger under året. Det skickas till alla medlemmar via mejl, svartskrift eller Daisy. Medlemsblad nr 1 2018 har nu utkommit med tolv sidor intressant läsning och information.

Medlemsblad nr 5 2017

Medlemsbladet utkommer 5 gånger under året. Det skickas till alla medlemmar via mejl, svartskrift eller Daisy. Medlemsblad nr 5 2017 har nu utkommit med arton sidor intressant läsning och information.

Medlemsblad nr 4 2017

Medlemsbladet utkommer 5 gånger under året. Det skickas till alla medlemmar via mejl, svartskrift eller Daisy. Medlemsblad nr 4 2017 har nu utkommit med fjorton sidor intressant läsning och information.